top of page

Lilla Sherlock 2024: 1:a pris

  • hansmsod
  • 10 nov. 2024
  • 5 min läsning
Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. Förstapriset går till Astrid Järund vid Mimerskolan i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.

Förbannelsen av Astrid Järund

Jag sveper filten omkring mig, medan jag häver upp dörren. En kall höstvind blåser i mitt
bruna hår. På dörrmattan står det ett litet paket. Tejpen har snurrat flera varv runt
paketet, som om det är något värdefullt inuti. Fingrarna tar ett fast grepp runt kanterna.
Jag kliver in över tröskeln. Kroppen ryser av den kalla luften, när jag smäller igen dörren.
Fötterna trippar över trägolvet vidare till vardagsrummet. Jag slår mig ner framför brasan.
Elden ger mig tillräckligt mycket ljus för att se vad det står på paketet. Jag anstränger
ögonen för att läsa ”Wilma Gustafsson”. Det är till mig!

Energin flödar genom min kropp. Med rusande ben flyger jag mot köket. Kökssaxen
hänger i krokar ovanför stekpannorna. Jag sliter av den och tar mig tillbaka till
vardagsrummet. Saxen drar sig igenom tejplagrerna. Jag sliter upp kartongen. Där mitt i
paketet ligger det en snart sönderriven docka. Försiktigt tar jag upp dockan. Jag iakttar
den noga. Håret har samma färg som en trädstam. Den har en fin broderad klänning i
blått. Jag iler till av obehag när ögonen når min blick. De havsblåa ögonen nyper tag i min
själ. Hastigt släpper jag dockan och virar filten ännu hårdare runt mig. Oroligt söker sig
blicken efter något jag kan gömma dockan i, men allt jag kan tänka på är att den ser ut som
mig.

Jag vaknar kokande av värme invirad i filten. Något nyper mig i kinden.
– Aj! utbrister jag, men ingen är där. Ögonen riktas direkt mot dockan på golvet. Den sitter
upp. Huvudet är skruvat mot mig på ett läbbigt sätt. Jag stelnar till.

Snabbt som blixten ställer jag mig upp. Jag går med raska steg vidare mot köket. Samtidigt
försöker jag skaka av mig det som hänt. Det är säkert ett sammanträffande. Kylan från
kylskåpet får mig att andas ut. Jag tar mjölken och stänger efter mig. Sedan klättrar jag upp
på köksbänken för att nå till skålarna. Plötsligt tappar jag balansen och faller ner mot det
glansiga köksgolvet.

Huvudet bränner till när jag rör vid det. Ljudet från fläkten dunkar i mina trumhinnor.
Ljuset från taklampan är så starkt att jag knappt kan se. Om jag kisar kan jag glimta några
personer stå och prata. Den ena har en lång ljusblå rock och tajta blå handskar. Den ena
kvinnan har en vinröd t-shirt med en stor lädderkappa ovanpå.

Den långa ljusblå rocken tar några steg mot mig. Hon rynkar på ögonbrynen och letar efter
andan.
– Hej! Jag ser att du har vaknat, uppmanar hon.
Jag tar i för att få fram ett svagt ”hej”. Kvinnan iakttar mig medan hon långsamt häver fram
ett svar.

– Jo som du ser så är du på ett sjukhus, börjar hon. Jag heter Annika och är sjuksköterska.
Den här kvinnan hittade dig omedveten på golvet. Hon pekar mot kvinnan i läderkappa
och log.
– Hej! utbrast hon. Med raska steg närmar hon sig. Ju närmare hon kommer desto lättare
blir det att se vem det är. Min moster, moster Catrin.

Jag ler och nickar. Moster Catrin är den mest mystiska individen jag känner. Hon samlar
på obehagliga dockor och ger dem läskiga förbannelser. Det är hon som är menad att ta
hand om mig nu när mamma och pappa är bortrest, men istället sitter hon hemma i
hennes lägenhet med dockorna. Tänk om det var hon som skickade dockan.

Deras blickar dök in i mig när de stirrar på mig med djupa ögon. Jag vill härifrån nu! Bort
från moster Catrin, bort från allt! Benen tar sig ur täcket och tar ett stadigt kliv på golvet,
men en varm hand stoppar mig.
– Vad tänker du göra? frågar sjuksköterskan mjukt.
– Hem, svarar jag tyst. Moster Catrin tog ett hårt grepp om sjukskötarens arm.
– Det går bra, jag kan skjutsa hem henne, säger Catrin med en hypnotisk blick och släpper
armen.
Sjuksköterskan sväljer och nickar instämmande.
– Hejdå då! Sköt om huvudet, påminner hon.

Vi sätter oss i moster Catrins röda volvo. Hon vrider om nyckeln och gasar. Det luktar
bensin när vi tar oss ut på motorvägen. Man kan höra motorn kämpa för att fungera.
Moster Catrin håller en fast blick på vägen tills hon vänder blicken mot mig.
– Du, jag vet varför du skadade dig, säger hon skamset. Det var dockan eller hur?
– Nej, jag halkade, svarar jag. Varför tror du att det är dockan?
– Det är nämligen så att jag saknar en docka, förklarar hon. Den är en kopia av dig. När jag
kom in genom dörren såg jag dockan sitta framför brasan, då visste jag att något hade
hänt. Det var riktigt läskigt. Snabbt sprang jag upp och ner, hit och dit för att hitta dig. Där
låg du på köksgolvet med en blodpöl runt huvudet.
Moster Catrin vill kanske hjälpa mig. Om det inte är hon som har skickat dockan, vem är
det?

Resten av bilfärden sitter jag tyst och stirrar ut genom glasrutan. Vem kan det vara, vem
vill skada mig?

Ett stort rött tegel hus bildas långsamt i dimman, när moster Catrin bromsar in. Jag
smäller upp bildörren. Fötterna suddar vid grusgången när jag lunkar mot dörren. Det
luktar nyregnat. Fukten åker in i mina näsborrar, när jag tar ett djupt andetag. Moster
Catrin går några meter bakom mig. Jag öppnar dörren och vänder mig om mot henne.

– Innan jag går vill jag säga en till sak, hennes blick är sträng. Lyssna noga, för att bli av
med dockans förbannelse måste du veta vem som ligger bakom paketet. När du vet vem
som har gett dig dockan måste du döda de som ligger bakom förbannelsen. Det är bara
förrän då du kan bli av med den.
Hon tackade för sig och gick tillbaka mot bilen. Snart är bilen bortglömd i den täta
dimman.

Jag drar igen dörren och möts av ett bäcksvart hus. Långsamt söker sig fötterna efter ett
säkert underlag. Varje steg får mitt hjärta att bulta snabbare. Ett sus får mig att hoppa till.
Försiktigt letar jag efter golvet med händerna, då känner jag ett strävt och samtidigt lent
virket snudda min hand. Jag blir iskall och får en klump i magen. Dockan som alldeles nyss
satt vid brasan står nu mitt framför ögonen på mig. Hennes mun har formats till ett brett
leende. Hon lutar hackigt med huvudet. I famnen håller hon paketet. Där det förut stod
Wilma Gustafsson står det nu ”Hälsningar från Grekland!”.

Jag stirrar med en tom blick på orden. Kroppen står faststelnad på golvet. Tankarna
snurrar fram och tillbaka. Det kan inte stämma, tilltalar jag mig själv. Mamma och pappa
är i Grekland.


Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till nästa års tävling?

bottom of page