Lilla Sherlock 2024: 2:a pris
- hansmsod
- 9 nov. 2024
- 7 min läsning
Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. Andrapriset går till Märta Järund vid Mimerskolan i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.
Mitt hjärta exploderar! av Märta Järund
Jag tar ett stort steg ner med mitt solbrända ben i den pösiga och skrikgulabadringen som lyser lika stark som solen. Den ligger och guppar i det blåa och djupa havet och jag ser små fiskstim som simmar under den. Det luktar mormorsvaniljbullar och jag hör skrikande fiskmåsar som letar efter mat i det oändliga havet.
När mina tår når det uppfriskande och lätta vattnet så fylls mitt hjärta av hopp, jag blir varm i hela kroppen och mina ögon fylls av gnistor från det glittrande vattnet. Jag tar tag i det sträva och svarta handtagen, spänner åt med mina våta och smala händer och sätter mig bekvämt så min rumpa åker ner under den ljusa vatten ytan.Jag ropar till mamma och morfar som sitter i den stora och svarta båten några meter framför mig att jag är redo att åka. Min bruna och smala arm höjs sakta upp och jag gör några snabba rörelser med den för att vinka ”hejdå” till mormor. Hennes solbrända och bruna fötter gör att det ser ut som hon varit i Thailand i två veckor, men hon står ändå på den guppande, solblekta och lena bryggan för att komma så nära mig som möjligt. Hennes blonda och vita hår flyger åt alla håll av den starka vinden och hennes rosa långklänning åker upp till knäna när hon lyfter sin bruna och starka arm för att vinka ”hejdå”. Hennes ögon ser ut som det glittrande, mörkblåhavet och hennes mungipor höjs så man ser två djupa smilgropar formas, men honändrar min snabbt. Hennes ögon sänks och fylls med rädsla, de ljusa ögonbrynen blir lika krokiga som saltiga ostbågar och hennes ljusrosa mun darrar när hon ska prata. ”Men lova att vara försiktig, Elliot, din gamla vän försvann mitt i fjärden för en vecka sedan. Ingen vet vad som hände och ingen vill prata om det”. Hon står blixtstilla och darrande med en svag röst som tömmer ut den sista värmen ur hennes korta och smala kropp. Jag har aldrig sett henne så oroad förut, men jag tvivlar på att Elliot har dött. Han ligger säkert på någon sträv sand just nu och är oskadd.
Mamma och morfar börjar köra med den stora och coola båten, deras brun blonda hår flyger nästan av, av den starka vinden och deras rynkiga och bruna ansikten blir släta av vinden som drar alla rynkor bakåt. Det bildas stora och kraftiga vågor av den snabba motorn och badringen hoppar när de når dess våta och droppande sida. Min mage rör sig när vågorna kommer så det känns som om någon skulle kittla mig inombords.
Vi åker några varv runt mitten av den stora fjärden, båten åker lika snabbt som ett flygplan och den starka vinden som blir tuffare och tuffare drar mig nästan av den hala och kalla badringen.
Tillslut stannar vi blixtsnabbt, vi är i mitten av fjärden. Jag flyger av den lilla badringen och den starka, vitgråa tråden som håller i mig i båten brister med ett snabbt ljud som får mina öron att brista. Jag kastas meter ifrån mamma och morfar och landar i det iskalla och mörka havet som har gått från uppfriskande tillskrämmande. Jag tittar ner och ser mina korta och bleka ben som kämpar för att hålla mig uppe från det oändliga djupet, de är spända och en av dem har ett rött märke på låret från det hårda vattnet. När jag tittar på den hårda vattenytan så speglas himmelen, men den är inte blå, den är täckt av mörk gråa moln som sträcker sig över hela norra fjärden. Det ser ut som åskmoln men jag har aldrig sett dem så mörka förut, de är nästan lika mörka som en mörk skog på natten. Minastora pupiller blir så små så att jag knappt kan se och allt blod i mig som cirkulerar runt i min varma kropp blir plötsligt iskallt. Mitt kalla hjärta bankar så snabbt och hårt så det nästan bankar sig ur min smala och tomma kropp, det känns som att det ska explodera. Alla kvittrande och glada fåglar på himlen slutar kvittra och allaglada små fiskar som man hör skvalpa runt i det djupa vattnet slutar simma. Allafåglar rasar ner med en duns på den hårda och gungande vattenytan, det är inte bara jag som är röd på ett av mina ben, nästan alla fåglar är blodiga och man ser mörkt och klibbigt blod slingra sig runt med massa smutsiga fjädrar på den tomma och oändliga ytan.
Tillslut kommer fiskarna, de flyter upp på ytan med uppspärrade ögon som gör att det ser ut som att de vunnit ett lotto, men de verkar inte glada. När deras våta och taggiga kroppar når min fötter så ryser jag till i hela kroppen, från mina iskalla tår till mitt tomma och bleka huvud. Nu flyter alla döda och kalla djur runt på den smutsiga och klibbiga ytan. Jag simmar så snabbt jag kan upp till mamma och morfar som sitter blixtstilla i båten och andas med djupa och tunga andetag, de flåsar så mycket så att de låter som hundar. Men det enda jag kan tänka på är allasmutsiga och klippiga fjädrar som sätter sig på mina armar när jag tar stora och tunga simtag för att ta mig någonstans.
När jag tagit mig upp till båten så är min kropp full av blod och fjädrar, det finnsäven små fiskar som har grävt sig in i mina tunna hudlager med hjälp av deras taggiga och vassa fenor. Det smakar järn i munnen av allt vatten jag svalt och jag ser mamma och morfar som sitter som demoner och tittar på mig med deras hel svarta ögon. Deras ögon är inte mörk blå och glada längre, de är bara tomma, dystra och svarta. De kanske bara inte ser ut som demoner, de kanske är demoner! Den mörkatanken får mig att rysa om och om igen och får mitt hjärta att explodera. Jag har aldrig varit såhär rädd förut, jag har aldrig känt mitt hjärta explodera.
Den rädslan ska tydligen inte räcka, när jag tittar mamma och morfar i deras svarta ögon så vrids deras huvuden sakta av, jag skriker så högt jag kan men min sistagnista i kroppen och ramlar ner på marken med tomma och darrande ben. Deras huvuden trillar av med en smäll på det plastiga och taggiga golvet, deras svarta ögon blir vita och iskalla, men någonting är fel. Det sprutar inte blod, istället sprutar det larver! De är både små och stora, har en gul bech kropp och ett brunt, fladdrande huvud. Deras små kroppar låter som tangentknappar och deras småryggrader knäcks när de landar på det mörka och blöta golvet. Men även om de harknäckta kroppar så drar de sig sakta fram till mig i en stor och skrämmande arme. Jag backar så snabbt jag kan tills min hårda och beniga rygg slår i slutet av båten med en skärande smäll. Jag harklar mig snabbt för att få ur mig något skrämmandeljud, men det enda ljudet som kommer är en hes och knarrig röst som skriker ”mamma!” när larverna närmar sig mina smutsiga och flagnande tår. Men då stannar alla larver, de delar in sig i fyra o jämna grupper och bildar massabokstäver på det knakiga och gungande golvet med deras slemmiga och skrämmande kroppar. När jag spänner mina små pupiller för att se vad det står så läser jag ” jag är under dig” på deras små kroppar. Mina ögon fryser till is, mitt kallahjärta blir till bomber och min nacke spänner ut alla olika muskler så det gör ont att röra sig.
Med en darrande och frusen kropp sitter jag bara och stirrar på de skrämmandebokstäverna med kalla ögon som inte kan läsa längre. Men då slår en gigantisk, bedövande och stark blixt ner bakom mig. Jag ser den inte, men jag ser det starka ljuset som får hela norrafjärden att lysa. ”Nu dör jag” tänker jag när jag kastas ut ur den stora båten ner i det iskalla och oändliga havet. Vågorna har gått från en metertill fyra och jag kastas med dem när jag sträcker ut mina starka och tunna armar för att ta mig in till en mörk och öde ö. Men någon fångar mig med en stark, stor och klibbig arm som tömmer ut den sista luften i mig. Jag vänder mig om med spända ögon och en darrande kropp, det är kraken! De stora och djupa ögonen tittar på mig med en spänd och uttorkande blick, dens åtta, röda och blöta armar samlar sig runt min spända och iskalla kropp och den börjar dra ner mig under vattenytan ända nertill den djupa och klibbiga botten. Den har en fart på hundra kilometer i timmen och dess stora, mörka kropp arbetar hårt för att nå det oändliga djupet.
När jag känner den hårda och kalla botten mot min svaga och knakiga rygg så vågar jag inte titta, min kropp är redan slut och jag har redan tappat andan för en minutsedan. Men det sista jag känner är en hård, smutsig och iskall sten skära igenom min tunna kropp, först genom mina små hudlager som har domnat bort undertiden och sedan in till mina inälvor. Jag skriker så mycket jag kan men det enda som kommer ur min kropp är små, små bubblor som letar sig fram till något ljus. Det bränner och svider när kraken drar den hårda stenen genom min kropp, jag är tvungen att titta, bara innan jag ser slutet. Och det gör jag. När jag tittar på minblodiga och tomma kropp med darrande och uppspärrade ögon ser jag att kraken har skrivit ”har du saknat mig? /Elliot” med den blodiga stenen.
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till nästa års tävling?
Kontakta lillasherlockpriset@svenskadeckarfestivalen.se för information.