Lilla Sherlock 2025: Andra pris

Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. Årets 2:a pris går till Arvid Ålander, Hagaskolan klass 8B.

Jobberbjudandet

Jag klev ut på trottoaren och gick mot busskuren. Det var en regnig kväll i oktober och jag kände hur kylan bet mig, och jag drog jackan tätare om mig. "Helvete" tänkte jag. Jag hade precis blivit nekad ännu ett jobb. Det var ett bekymmer eftersom att jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta leva så här. Jag satte mig i busskuren, men något kändes konstigt. Som att någon kollade på mig. Jag vände mig hastigt om men ingen var där. "Har jag också blivit galen nu" tänkte jag och skrattade till. Jag tog fram min telefon och försökte sätta på den men den var död, så jag kollade upp på vägen. "Vafan".

I en vattenpöl längre bort så låg något. Ett kort, och ett kuvert bredvid. Jag sprang ut på vägen och hämtade kortet. I en text som såg tryckt ut stod det "Jobberbjudande" "Ring 070 56 44 11". Det lät väldigt skumt, men med situationen som jag var i så hade jag inte så mycket till val. Jag tog upp min telefon och var på väg att ringa numret. Men jag kom då ihåg att den var död. I horisonten såg jag bussen komma så jag hoppade på den och åkte hem.

Väl hemma så satte jag min telefon på laddning och funderade en stund om jag verkligen skulle ringa numret på kortet. Det lät väldigt skeptiskt eftersom ingen lägger ett kort på marken och hoppas att någon ringer det. Efter några minuter så tog jag beslutet. Jag ringer numret. Efter tre, vad som kändes väldigt långa signaler så svarade någon. Det förinspelade röst som sa "Fabriksvägen 1 klockan halv tolv" Sedan ett långt pip.

Jag stirrade länge på min telefon. Allting lät väldigt konstigt och skumt. "Vafan ska jag göra på en fabrik klockan halv tolv?" viskade jag för mig själv. Allt lät väldigt konstigt men jag visste att utan ett jobb så skulle jag inte klara mig länge. Jag gick ner för trapporna och ut till min gamla Volvo. Jag satte av mot "Fabriksvägen 1".

På väg dit så ville jag egentligen vända om och dra hem, men jag visste att det inte var ett val. Lite senare så kom jag fram och parkerade bilen på den övergivna parkeringsplatsen. Ett monster av metall och rost framför mig. På en stor skylt stod det "Volt". Jag hade aldrig hört talas om fabriken men en sak var säker, den måste ha varit nedlagd i årtionden. Jag gick in genom huvudentrén och på ett bord i huvudentrén låg en ficklampa. Jag tände den och det såg ut som en helt vanlig korridor, fast i slutet fanns en stor port och skylten "Fabriken" på. Jag blev nyfiken och gick in dit och lukten av metall och olja slog mig fort. "Helvete" ropade jag nästan ut. Jag gick runt och kikade lite och sedan såg jag "Huvudkontor", det måste vara där jag skulle vara, så jag gick dit.

Inuti kontoret så fanns en hylla med en rektangulär glasruta ovanför och i hyllan stod massor av böcker med information om vilka som jobbat där. Men det som fångade min uppmärksamhet var ett skrivbord med typ sex-sju skärmar vid sig. Jag såg också en generator och på den låg en lapp med orden "När du startar generatorn börjar skiftet". Jag drog igång generatorn på första försöket och hela rummet tändes upp samt sex stycken skärmar, den sjunde lyste inte. På alla sex skärmar fans kameraövervakning över hela fabriken och det låg en annan lapp på skrivbordet märkte jag då. "Låt ingen komma in".

Jag blev stirrandes på lappen och tänkte "Vem fan skulle komma hit". Inuti kontoret satt jag i vad som kändes som timmar och kollade på kamerorna men inget hände. Så jag bestämde mig för att kolla runt i själva fabriken. Gående ut ur kontoret så slogs jag direkt av den där metalliska oljelukten. I själva arbetsområdet så fanns det stora bilbatterier så på rullband och sönderklippta kablar som hängde från taket. Fabriken var gigantisk, det skulle säkert få plats med tvåhundra personer här tänkte jag.

Sakta men säkert gick jag tillbaka till kontoret och satte mig ner och då såg jag något helt plötsligt. På kamera 1 så stod någon. Jag frös till. En person stod där. Hastigt så reste jag mig upp och stolen blev omkullvält. Lutandes framåt närmare skärmen stod personen med huvudet mot sidan och hade ett groteskt, hysteriskt leende. Helt förskräckt stirrade jag in i skärmen, men jag såg också då att personen hade något i handen. En kofot? En yxa? Länge stirrade jag på figuren men på ett ögonblick så... Försvann det. Oerhört lättad ställde jag tillbaka stolen som den var och satte mig, men. På kamera 4 så stod han. Bredare leende och nu såg jag vad han höll i. En yxa. Personen började sakta gå någonstans. Nu kändes det som att mitt hjärta bultade så hårt att det skulle slå hål i min bröstkorg. Jag såg hur figuren nu syntes till i kamera 5 men något var fel.

Jag lutade mitt ansikte närmare skärmen och det tog en stund innan jag kunde uppfatta vad som syntes på bilden. Han log. Personens mun började sakta men säkert öppnas och från ingenstans lät personen ut vad som lät som ett omänskligt vrål. Det var öronbedövande och jag hörde i hela kontoret hur personen vrål ekade. Utan att tveka så slängde jag händerna för öronen och blundade så hårt jag kunde.

När jag inte hörde vrålet längre så öppnade jag ögonen sakta och då såg jag något väldigt otäckt. Personen var på väg. Han sprang i en oroväckande hastighet mot kontoret. På någon sekund så tog jag beslutet att klättra upp för hyllan, krossa rutan och springa till bilen. Och det var precis det jag gjorde. Jag greppade tag i en gammal skruvmejsel som låg på skrivbordet och sprang till hyllan. Jag klättrade upp för hyllan och började slå på rutan. Efter ungefär fem hårda slag så krossades hela rutan och jag låg på hyllan bland allt glas.

Precis då skulle jag klättra ut ur rutan men då så slogs dörren upp helt. Personen var där. Utan att tänka så slog jag ner hyllan och hoppade ut genom fönstret. Kontoret låg på andra våningen och jag landade i gräset bland alla blöta löv. Direkt så spurtade jag mot bilen och jag hann dit i tid. Personen hade tappat bort mig.

När jag väl kom hem så kunde jag inte sova, jag krävde svar. Vad fan var det för fabrik, vem var personen och varför ville han döda mig. Liggandes i min säng fick jag bilder i huvudet på personen och hans skrik ekade i mitt huvud

Knappt tre timmar efter jag kommit hem så insåg jag att jag behövde svar. Men när jag sökte upp fabriken och adressen. Inget resultat. Jag sökte upp nedlagda fabriker i området. Inget resultat. Nu blev jag väldigt fundersam. "Varför finns inte fabriken" viskade jag för mig själv. Jag gick ut i hallen och tog på mig jackan som hade en blodfläck på sig efter allt glas jag legat i när jag skulle fly.

Jag promenerade i ett raskt tempo mot polisstationen. Klockan var cirka fem på morgonen men det här kunde inte vänta. Väl framme så öppnade jag de stora glasdörrarna och gick och tog en vänte lapp. "Nummer 3" viskade jag för mig själv. Gick och slog mig ner i en soffa där och började vänta på att de skulle ropa upp mitt nummer.

"Nummer 3" hördes i högtalarna. Hastigt så reste jag mig upp och gick mot dörren. Personen som mötte upp mig var blond, hade långt hår och såg inte alls ut att vara någon polis, men jag följde ändå efter henne. Vi gick in i ett rum och jag slog mig ner. Det började med att hon frågade varför jag var här och då sa jag att jag varit med om något otäckt. Hennes ögon spärrades upp och hon tog fram en dator och började skriva ner vad jag sa.

Jag förklarade allt som jag kom ihåg och hon skrev ner det, med pauser för att kolla upp på mig. "Så du fick ett jobb på en fabrik och sen försökte någon varelse döda dig?" frågade hon. "Exakt så" svarade jag henne. "Tyvärr så finns inget bevis på att den här fabriken ens finns och din berättelse låter lite… skum" svarade hon. "Men snälla tro mig" brast jag ut. "Tyvärr, så länge du inte kan bevisa att den här fabriken finns och att allt du sa stämmer så kan vi inte göra något", sa hon.

Stormandes ut ur rummet så insåg jag att jag behövde fixa bevis. I det kalla Oktobervädret så kände jag hur regnet föll på mig. "Kan det inte bli bättre än såhär" muttrade jag för mig själv och fortsatte gå en bit.

Långt borta i horisonten såg jag solen komma upp och jag stannade i en sekund och njöt av det orangea ljuset som var på väg uppåt. Sakta men säkert började jag att promenera mot min lägenhet som stod intryck bredvid två identiska lägenheter. Porten öppnades till lägenheten och jag gick sakta upp för trapporna och till min dörr.

När jag väl kommit hem så stod jag inför ett dilemma. Glömma fabriken och allt som hände, eller återvända och fixa bevis. Jag kom då på att i bokhyllan jag vält omkring fanns det hur många böcker, eller egentligen vilket bevis som helst.

Hela dagen bestod av att jag gick runt i min lägenhet och tänkte. Jag visste att jag aldrig skulle kunna släppa en sådan här händelse, men ibland är det bäst att bara gå vidare.

Några timmar senare medan jag låg i sängen och funderade så hörde jag något. Tre långa signaler. Det var min telefon. Snabbt gående mot telefonen så kollade jag vad det var och när jag såg numret frös jag till. På telefonen stod det "070 56 44 11". Snabbt ryckte jag upp kortet ur fickan som jag hittat kvällen innan med telefonnumret till fabriken och mycket riktigt så stod det samma nummer på lappen. Ihållande den gröna knappen på telefonen så hörde jag det. Nu pratade en person. Han hade en omänsklig röst och lät väldigt bekant...

Han sa i samtalet "Du avslutade inte ditt skift" sedan ett långt pip. Jag behövde svar. Vem var han? Varför ringde han upp mig? Snabbt gick jag ut till parkeringen utanför min lägenhet och hoppade in i bilen. Fast när jag satte mig kände jag direkt hur sätet stack till och då såg jag att glassplittret, samt lite blod låg i sätet. Det kändes som att jag redan då skulle ha insett faran med det jag gjorde, men jag satte igång bilen och la in backen. På väg till fabriken så kändes det väldigt fel. Varför gör jag det här? Tänkte jag. Men jag visste att utan de där böckerna så skulle jag aldrig få några svar på mina frågor.

Det stora berget av metall och rost framför mig skrämde mig. Det var här som jag dagen innan nästan blivit mördad på och nu hade jag återvänt. Jag undvek huvudentrén och körde min bil till fönstret jag krossat. Jag hoppade ur bilen och klättrade upp på biltaket och det var tillräckligt högt för att kunna klättra in genom fönstret. Innan jag hoppade in genom fönstret så sa jag för mig själv "Hämta böckerna och dra direkt".

Klättrandes genom fönstret in till kontoret brast jag ut “Helvete”. Jag hade helt glömt bort att jag vält hyllan dagen innan så jag tappade helt balansen och flög rätt ner på hyllan. En bra stund låg jag på den omkullvälta hyllan med mina ögon stängda och försökte lugna smärtan och efter en bra stund reste jag mig. När jag rest mig så märkte att generatorn fortfarande var på och alla kameror var på från dagen innan. Samt så var dörren vidöppen så jag stängde den. Jag hade med mig en träningsväska som jag skulle lägga alla böcker i. Titlarna på böckerna var alla i stil med "Anställda 1945-1947" och "Informationsbok". Jag la ner alla böcker jag kunde hitta och stängde igen väskan. Den välta hyllan ställde jag upp igen och i det ögonblicket så kände jag mig glad. "Jag har fixat bevis och kan äntligen få reda på sanningen" tänkte jag för mig själv. Men då så hörde jag något. Hastigt vände jag mig om.

Det var en kamera i rummet som dagen innan inte hade varit på. Sakta smög jag närmare kameran och mycket riktigt så visade kameran mina exakta rörelser. Jag satte mig ner och kollade på den. Något kändes fel, väldigt fel. Noggrant kollade jag på mig själv i kameran och. Ett leende. Ett brett hysteriskt, nästan omänskligt leende. Jag kollade i kameran och såg hur dörren öppnades bakom mig. Och mycket riktigt så öppnades dörren i verkligheten. Efter att dörren öppnats helt så kollade jag sakta men säkert tillbaka på kameran och det var då jag såg det. Det var för sent.

Han var redan där.

---

Läs mer om Lilla Sherlockpriset.

Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till nästa års tävling?

Kontakta info@svenskadeckarfestivalen.com för information.