Lilla Sherlock 2025: Första pris

Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. Årets 1:a pris går till Astrid Sandström, Bergsåkers skola klass 9B.

Dubbelmord i Augusti

Det ljusa gruset knastrade under mina kängor när jag gick mot det mörka huset som verkade ta upp hela horisonten. Det var något med huset som gjorde det omöjligt att se bort ifrån. Det var hyfsat simpelt, en U-form som vette ut mot vägen med ingången längst in mellan de två husdelarna. Ytterväggarna var målade svarta, eller möjligen väldigt mörkbruna, och trädgården runt om huset var nästan lite för perfekt skött. Sommaren var som allra bäst, luktärtorna stod i full blom och skörden hade precis påbörjats. Trots att huset och ägorna runt om var mer än sköna skulle jag aldrig kunna se det som något annat än helvetet. Mina steg saktade in när jag närmade mig, att gå in på innergården skulle definitivt betyda upptäckt. Mina kusiner var alltför upptagna med att hålla koll på allt och alla för att missa min ankomst. Att bara gå förbi ett fönster var som att komma springande, veva med armarna och ropa;

“Hej här är jag! Kom ut alla kära kusiner och ställ tusen frågor samtidigt tack!”

Jag drog en djup suck och fortsatte gå mot min dödsdom. När jag var ett par meter från dörren flög den upp med sådan fart att det var ett under att den inte hakade av. Lika snabbt kom mina kvinnliga kusiner utspringande, de två blonda Alma och Märta med den brunhåriga Ingrid strax efter. Jag drog en djup suck och stängde av när frågorna började hagla.

“Hur är det med din hustru?”

“Ja, varför är inte Alice med oss idag?”

“Du Filip, är det inte dags för barn snart?”

Frågorna fortsatte och fortsatte medan jag trängde mig förbi dem och in i huset. De var alldeles för upptagna med att ställa frågor för att bry sig om att få något slags svar, tack gode gud. Så gick jag genom de smala korridorerna på väg mot mitt rum med mina ankungar efter mig på ett rakt litet led, ständigt tjattrande.

På vägen till middagen gick jag förbi sällskapsrummet, där min slemmiga kusin Oskar satt och smörade för vår rika, sura farfar. Jag gjorde en ansträngning för att inte gå in och avbryta fjäskandet, och gick vidare efter ett par sekunders tvekan.

“Hörde du att surgubben skrivit om testamentet?” Almas viskande röst trängde igenom det allmänna sorl som rådde runt bordet.

“Jaha, vem är det nu som hamnat i knipa med den gamle?” testamentes-ändringen rörde mig inte i ryggen, men för resten av släkten var det en stor grej så jag förstod varför Almas ögon glimmade i det mjuka skenet från de vaxljus som stod på bordet.

Matsalen var ett stort rum på mitten av huset, med stora tavlor på alla väggar. Det jag aldrig riktigt förstått var hur min farfar, som alltid var så stilren och pedantisk, kunde leva med ett sånt här rum i huset. Ingen tavla var det andra lik, några svart-vita, andra med hela regnbågens färger. Inte ens alla stolar matchade varandra, en oordning som stack ut jämfört med det som stod på bordet. Alla serveringsfat var lika, och de barn som var här var tvungna att dricka saften ur vinglas så att alla glas skulle vara av samma sort. Det hände aldrig något nytt här, allting var alltid likadant. Man kom hit och blev attackerad av sina rabiessmittade kusiner, man åt samma mat och skvallrade om alla till alla. Vi brukade stå ut med varandra i ungefär två nätter innan någon blev högst förnärmad och släktträffen behövde avslutats tidigt för att ingen kunde komma överens. Vårt rekord tror jag var fyra nätter, men det var efter en snöstorm då ingen plogbil fanns att tillgå vilket betydde att vi var fast tills någon kom och räddade oss. Efter det sågs vi inte på två år.

“Det är det jag vill fråga dig”, Alma stirrade enträget på mig, som om hon skulle kunna läsa svaret på min näsa.

“För sista gången, han har inte testamenterat något till mig”, svarade jag, vilket var vad alla mina släktingar verkade tro.

Bara för att farfar inte skrek på mig lika mycket som på alla andra betydde det inte att han gillade mig mer. Dessutom visste han att jag tjänade så pass bra att det inte behövdes något mer för min räkning.

“Men…” Jag höll upp en hand mot henne och fortsatte äta min mat.

Hon förstod vinken och vände sig om för att viskande konversera med Ingrid, som satt och stirrade mot andra sidan bordet, där Almas man Bengt höll på att skära upp en bit bröd, med en av de vassa köksknivarna. Ingrid skvallrade troligen bra mycket bättre än jag.

Efter middagen gick jag tillbaka till mitt rum efter att ha tackat nej till ett parti Bridge ackompanjerat med vodka, till Valters och Gustavs stora besvikelse. När jag packat upp min lilla resväska la jag mig med en suck på den hårda sängen. Farfar Sture brydde sig inte om vilket rum vi sov i, men en tyst överenskommelse hade gjorts om vem som skulle sova var. Jag hade hamnat längst ut på den högra sidan, mot innergården. Bredvid mig hade jag Oskar och hans fru. Jag ryckte till vid ljudet av plågade skrik som dämpades av en kudde eller annat tyg. Mina händer skakade av frustration, och jag bestämde mig för att ta upp erbjudandet gällande Bridge med vodka.

Jag hade precis kommit tillbaka från vad som hade blivit mer fyllefest än bridgespel då jag hörde någonting utifrån. Jag vinglade fram till fönstret och öppnade en liten springa mellan de tjocka mörkläggningsgardinerna. Det enda jag såg var ett blont fluff som försvann mot ytterdörren. Jag ryckte på axlarna, funderade på att gå och kolla men trillade halvt ner på sängen. Medan jag låg och funderade på om det var värt att ta av sig strumporna hörde jag Oskars son Lukas dra in sin mamma till sitt rum efter en mardröm. Det var lika bra. Emma förtjänade bättre.

Jag rycktes upp från min sömn av ett gällt skrikande som bara sporrade den gubbe som försökte hamra sig ut ur mitt huvud. Jag kände igen rösten som den enda husan modig nog för att jobba hos min farfar. Hennes hysteriska röst ljöd över hela huset, och det var omöjligt att missa hennes ord.

“Två män döda, två män dödaaa!” Hennes röst blev bara gällare och gällare. Jag satte mig upp, konfunderad. Det var mycket märkligt. Jag hade bara mördat en person i natt.

Resten av dagen var ett enda stort tumult, fråga på fråga ut ur poliskonstapel Svenssons mun, bakelse på bakelse in. När dagen led mot sitt slut stod bara två saker klart, Sture och Oskar var döda, och ingen hade någon aning om vem som gjort det. Eller, det var klart, jag hade ju mördat Oskar, men vem som dödat den gamle gubben hade jag ingen aning om. Jag kunde tänka mig mer än en person som ypperligt gärna skulle avsluta livet på honom. Jag och min berusade hjärna hade haft en väldans tur, insåg jag efteråt. Eftersom Sture var så pedantisk och ordningsam hade alla hans köksknivar varit av samma sort och storlek. Sen hade min med-mördare varit noggrann och likväl som jag använt handskar, men också gjort sig av med mordvapnet. Jag, för min del, hade varit så upptagen med att ingen skulle se mig, så min kniv hade blivit kvarlämnad i kroppen. Ett genidrag, uppenbarligen. Vår mer än lata poliskonstapel trodde att morden hade utförts av samma person. Som advokat ansågs jag dessutom som trovärdig och kunde jag bara komma tillräckligt nära utredningen, skulle jag kanske undgå upptäckt. Jag såg över mot Oskars fru, Emma, och deras 13-åriga pojke Lukas. Emmas ögon var rödkantade, och hon stirrade ner i golvet, med en arm runt Lukas. Jag hoppades att de skulle förstå varför jag gjort det här, att det var för deras skull. För alla helger de kommit över, med blånande armar och jagade ansiktsuttryck. För att Emma varit för rädd för Oskar för att göra slag i saken och lämna honom. Att jag hade gjort det för att de skulle kunna känna sig trygga i sitt eget hem, för att Lukas skulle få en bra uppväxt.

“Filip?” Jag rycktes upp ur mina tankar av poliskonstapel Svensson, som otåligt stod och stampade en fot i golvet.

“Öh, ja?” Jag tittade upp på hans missnöjda ansikte och tillade snabbt; ”Konstapeln.”

“Är du snäll och följer med mig?” Han vände på klacken och gick snabbt bort mot matsalen. Skyndsamt följde jag efter och när vi kommit in stängde han dörren efter oss.

“Jag skulle behöva få ordning på mina tankar”, hans röst dämpade av Silviakakan, som han var upptagen med att trycka in i sin breda grodmun. “Är du snäll och antecknar allt jag säger, så får vi hoppas att du inte är mördaren sen!”

Hans skrockande lät mer som grymtningar, men jag klagade inte på det dåliga skämtet. Med en liten suck tog jag upp papper och penna och satte igång med att skriva. Det hela tog förvånansvärt lång tid, med tanke på hur lite information det faktiskt fanns. Konstapel Svensson verkade inte vilja erkänna detta utan gick runt i cirklar och kom tillbaka till samma sak om och om igen. När han tillslut kom fram till att han var färdig, såg det ut ungefär så här:

Alla ledtrådar hittills funna:

Mordet på Sture Af Grundenstena skedde, enligt utlåtande av distriktsläkare, mellan klockan elva och halv tolv på kvällen den 9:e augusti 1982. Dödsorsak var ett enda knivhugg i ryggen medan offret sov. De personer som inte har något godtagbart alibi är;

Alma- sa att hon var på toaletten med magknip, ingen såg henne där. Hon lämnade bridgepartiet strax innan elva och kom tillbaka en fyrtiofem minuter senare enligt vittnen.

Ingrid- hävdade att hon gick och la sig tidigt.

Bengt- sa även han att han gick och la sig tidigt, men enligt uppgifter sågs han vid tolv-tiden vandra i huset. Han hävdade att han endast varit på toaletten.

Gabriel- var med och spelade bridge i ungefär en halvtimme men gick sedan och la sig vid elva.

Mordet på Oskar Af Grundestena skedde enligt utlåtande av distriktsläkare, mellan klockan ett och kvart i två på natten till 10:e augusti 1982. Dödsorsak var ett enda knivhugg i bröstkorgen medan offret sov. De personer som inte har något alibi till första mordet och inte heller detta mord är samma som de ovanstående, då de flesta, förutom Valdemar och Gustav, hade gått och lagt sig. Offrets fru sov hos sonen i rummet mittemot efter att han vaknat med mardrömmar.

Ytterligare observationer för bägge morden;

Filip såg en blond kvinna försvinna in genom ytterdörren vid ungefär klockan kvart i tolv på kvällen.

Man vet att testamentet nyligen ändrats, kan detta vara skäl för mord?

Mordvapnet är detsamma för båda morden och blev kvarlämnat i det senare offret.

Uppläsning av testamentet kvarstår.

Den där distriktsläkaren verkar ha vetat vad han gjorde, jag var ganska säker på att jag tog Oskars liv vid ungefär tjugo minuter över ett. Jag var faktiskt lite nyfiken på vem av mina kusiner som haft ihjäl den gamle gubben. Jag hade svårt att tro att Bengt skulle kunna mörda någon, han som inte ens vågade säga emot sin hustru. Hon styrde och ställde med både honom och barnen, och jag tyckte nästan lite synd om den glasögonprydda mannen.

“Alla blonda kvinnor var ju och spelade Bridge, förutom Alma då. Det måste vara henne som du såg”, kommissarie Svensson lät övertygad om sin sak och log belåtet, jag för min del var inte lika säker.

Testamentet hade mycket riktigt ändrats, till Oskars förmån. Jag kunde inte undvika att bli glad vid tanken på att pengarna nu skulle tillfalla Lukas. När jag skulle gå på toaletten senare under kvällen upptäckte jag något mycket märkligt, nedtryckt i den vita porslinstolen var någonting som påminde om en blond peruk, och jag gick genast för att hämta kommissarie Svensson.

En outtalad regel var att ingen kunde lämna huset innan detta var löst och nästa dag började de flesta bli smått galna. Den varma augustisolen värmde upp de böljande fälten runt Stures hus, och jag och Ingrid var på flykt från kalla kriget inne i huset. Min släkt var tillräckligt rubbad för att inte vara så brydd över mord, men ingen ville bo med en mördare i huset i alla fall. Alla anklagade alla oavsett vad polisundersökningen sa. Jag funderade på vad Ingrid spelade för roll i detta. Hon hade alltid varit den tystare av mina kusiner, och ärligt talat den trevligaste. Vi gick i tystnad en stund, tankarna på var sitt håll. Ingrid var den som tillslut bröt tystnaden.

“Du vet, eller hur?” Hennes mjuka stämma var tyst, nästan viskande.

“Jag tror det”, svarade jag.

Hon hade alltid i hemlighet avskytt sin man men han var rik och hon och hennes barn var beroende av hans inkomst. “Men jag säger ingenting förrän du säger något.” Som svar på detta fick jag tystnad och vi fortsatte vår färd uppför kullen. Det var när vi kommit upp och satt oss på den släta stenen som kännetecknade toppen som hon återigen tog till orda.

“Det var mig du såg under natten”, en ensam tår rann ner för hennes bleka ansikte. “ Bengt är så gullig, och alldeles för bra för Alma!”

Hon fortsatte berätta, hur hon och Bengt hade träffats i hemlighet i flera månader, att de bara inte kunde motstå varandra.

“Du får inte tro att det var han!” Hon hade lugnat ner sig under de senaste minuterna men hennes röst övergick i hysteri igen. “ Han var med mig hela tiden under första mordet, han kommer säkert att berätta nu när jag gjort det!”

“Ta det lugnt nu Ingrid”, jag la en hand på hennes axel. “ Det är ingen som egentligen tror att det är han.

“Okej, tack”, hon var lugnare igen, andades mindre häftigt. “ Vi såg förresten Gabriel i sitt rum.”

Hennes ögon blev runda som en ugglas när hon insåg vad hon sagt.

“Men, men…” jag avslutade hennes mening;

“Men då är det bara Alma kvar.”

“Åh.”

“Riktigt bra jobbat Filip”, jag avböjde erbjudandet om den kladdiga saffransbulle som fanns kvar i kartongen.

“Tack, men det var ju du som ledde hela undersökningen”, det sista jag ville göra nu var att förstöra hans bild av vad som hade hänt.

Jag hade inte tillåtit mig själv att känna någon rädsla inför upptäckt men nu insåg jag att jag helst skulle vilja slippa inburning.

“Jo det är klart, utan mig hade det inte gått att lösa!” Hans nöjda flin försvann när ögonbrynen gick ihop och pannan rynkade sig. “Konstigt bara att Alma vägrar erkänna det andra brottet…”

“Hon och Oskar kanske var nära? Hon kanske förnekar det för sig själv?” Jag satt som på nålar och ville inget hellre än att springa därifrån.

“Jaaa, kanske”, jag kunde se sekunden saffransbakelsen vann över tanken på att återuppta fallet, och visste att jag vunnit denna kapplöpning

---

Läs mer om Lilla Sherlockpriset.

Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till nästa års tävling?

Kontakta info@svenskadeckarfestivalen.com för information.