Lilla Sherlock 2025: Tredje pris
- 19 nov. 2025
- 3 min läsning
Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. Årets 3:e pris går till Iris Heinonen, Mimerskolan klass 7:1.
Kyrkogården
Mina steg knastrade på den kalla grusgången, pilträdens grenar stack ut som spretiga fingrar. Dimman låg som en slöja över den mörka kyrkogården som endast lystes upp av månens sken, men bortom allt det läskiga fanns det någon sorts trygghet.
Jag vandrade runt på den folktomma kyrkogården, eller ja, riktigt folktom var den ju förstås inte. Bara tanken på hur många människor som låg under mig gav mig kalla kårar. Det kändes som om jag hade varit där många gånger förut men ändå var det helt nytt. Jag kände mig lugn av att vara där, ett lugn som jag sällan fick på andra platser.
Min bleka hy och mitt midjelånga blonda hår fick mig nästan att lysa i månens sken. Jag insåg att nattsärken som jag bar vid detta lag borde blivit smutsig så som den hade släpats i marken, men istället för att vara smutsig så droppade den vatten. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var tur eftersom att den troligtvis skulle hinna torka innan mor kommit in i mitt rum på morgonen. Det konstiga var ju bara att det varken var blött på marken eller hade börjat regna.
En vacker gravsten täckt med röda rosor fångade mitt öga, jag gick lite närmre för att få en bättre titt men ju närmre jag kom desto tydligare kunde jag höra något sorts nynnande. Till en början var det bara ett mumlande men ju närmare jag kom desto starkare blev melodin. En vacker kvinnoröst som gav mig en känsla av att vara ombonad, det kändes tryggt. Men nu när jag satt vid gravstenen insåg jag att det inte var den enda rösten jag hörde. Varje gravsten utgav sin egna röst, eller ja, från vissa var det inte bara en som hördes utan flera stycken. Men det var särskilt en som fångade min uppmärksamhet, en grov rosslig mansröst, den var på något sätt bekant. Jag var i chocktillstånd, det här kunde ju bara inte vara sant.
Min tur runt kyrkogården fortsatte och jag lyssnade på de glada, arga och sorgsna rösterna, men jag kunde aldrig riktigt släppa mannens bekanta röst. Mina tankar hade försvunnit och rösterna blev avlägsna. Jag kom fram till ett litet hörn med en ensam gammal grav. I vanliga fall hade jag inte tyckt att det var något särskilt konstigt med den men nu... Det var något med känslan den ingav. Nu var rösterna helt borta och ingenting hördes förutom vinden. Jag satte mig på huk för att få en bättre titt på namnet. "Mary Jane Miller 1803-1817. Namnet gav mig ett minne som länge varit begravd i mitt sinne. En klippa, kraftiga vågor, den grova mansrösten, ett evigt mörker.
Mannen var det sista som någonsin kunde förknippa sig med mig. Den mannen som hade fått mig att känna mig så speciell, den mannen som fick mig att tro att jag för första gången hade funnit äkta kärlek trots den stora åldersskillnaden mellan oss två. Men det var även den mannen som lagt sina äckliga fingrar på min smala midja, den mannen med sitt ursinniga ansikte som kastade ur sig glåpord så fort jag försökte undvika honom. Det värsta var att det sista jag någonsin såg under mitt korta liv var mannens fula äckliga grin när han fått mig att falla ned för klippan.
Jag lät jorden sluta sig om mig utan att kämpa emot. Först benen sedan magen, bröstet, armarna och till sist huvudet. Vad fanns det för mening att kämpa emot nu när jag äntligen kommit ifrån den mannen som var min så kallade livs kärlek
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till nästa års tävling?
Kontakta info@svenskadeckarfestivalen.com för information.