Recension: Den blå timmen av Paula Hawkins

Den blå timmen av Paula Hawkins

Paula Hawkins är en mästare på att skapa imponerande världar med levande karaktärer, detaljerade miljöer och intelligenta intriger.

Nu har hon gjort det ännu en gång med Blå timmen som möjligen är väl komplex, men ändå en fantastisk läsning.

Många inom spänningsgenren skriver serier och en viktig förklaring till detta är tidsekonomisk. Det tar mycket lång tid att skapa en fiktiv värld med alla miljöer, människor, relationer och allt annat. När man väl gjort den investeringen kan det vara klokt att använda den till fler böcker än en.

Paula Hawkins har valt en annan väg, efter den enorma succén med sin första psykologiska thriller, Kvinnan på tåget från 2015, såld i över tjugo miljoner exemplar över hela världen, har hon fortsatt med helt fristående böcker med nya fiktiva världar. Och hon gör det inte lätt för sig, världarna är mycket imponerande med omfattande konstruktioner och detaljerade miljöer. Karaktärerna är levande med deras olika historier och relationer, samt komplexa och intelligenta intriger. Och det tar tid, Den blå timmen är hennes fjärde thriller sedan 2015, och nu får vi tränga djupt in konstvärlden, speciellt i ett internationellt mycket välkänt (fiktivt) konstnärskap. Det är en imponerande text som levererar stor läsglädje.

I den här berättelsen dominerar två miljöer. Den ena är Eris Island vid den skotska västkusten som är en ö under sex timmar och en halvö i sex timmar. Allt beroende på tidvattnet. Under ebb kan man gå eller köra bil den dryga kilometern till fastlandet. Det är en karg miljö, om vi ändå väljer att kalla den för en ö så är den inte särskilt stor. Det finns bara två byggnader, men höjdskillnaderna är stora, den högsta klippan ger en fantastisk utsikt en klar dag men kan också vara en farlig plats.

Den andra miljön ligger några timmars bilresa därifrån, fortfarande i Skottland, ett par mil nordväst om Inverness. Här finns godset Fairburn House, sätet för stiftelsen Fairburn Foundation, grundad av Douglas Lennox och platsen för flera konstsamlingar, särskilt en.

Berättelsens mest centrala karaktär är den kända konstnären Vanessa Chapman, död sedan fem år tillbaka, främst keramiker och målare som också skapade en liten serie med sju skulpturer. Det är ett av de senare verken, Splittring II från 2005, som är en sorts startpunkt för den här berättelsen. Vanessa hade testamenterat alla kvarvarande verk till Fairburn Foundation vilket förvånade alla. Visserligen hade Douglas Lennox varit hennes gallerist under lång tid men det slutade med en rejäl konflikt för tjugo år sedan så ingen förstår varför hon då skulle testamentera verken till hans stiftelse. I vilket fall som helst är det nu deras viktigaste och mest värdefulla samling.

Splittring II har visats i Paris, Berlin och flera andra platser, just nu utlånad till Tate Modern i London. Det utgörs av en blandning av keramik och upphittade föremål i en glaslåda. Bland föremålen finns ett ben som enligt beskrivningen av verket kommer från en hjort. Men enligt en känd rättsantropolog som sett utställningen i London stämmer det inte alls, det är ett människoben. Det riskerar att bli skandal. Ledningen för museet har genast tagit undan verket från utställningen, och chefen ringer till stiftelsen, mycket upprörd. De vill öppna verket för att kunna undersöka benbiten, något som stiftelsen definitivt säger nej till.

Douglas Lennox är numera också död efter en jaktolycka (kanske) så stiftelsen leds nu av hans son Sebastian som anställt en expert på Vanessa Chapman för att ansvara för just den samlingen. Det är James Becker som är den experten, också central karaktär i berättelsen. Familjen Lennox är utpräglad överklass och det är James inte alls, ”faderlös oäkting till en snabbköpskassörska”, som så småningom doktorerade på Vanessa Chapmans konstnärskap och som nu fått sitt drömjobb. Han bor i en tidigare skogvaktarstuga på godset tillsammans med sin fru Helena.

Sebastian är inte bara James chef, de har också blivit vänner trots de dramatiska klasskillnaderna och trots att Helena tidigare var förlovad med Sebastian. Sebastians mamma Emmeline, Douglas änka, accepterar däremot inte alls Becker, är tydlig med sitt totala förakt för honom.

När Vanessa Chapman för många år sedan började tjäna pengar på sitt konstnärskap använde hon dem till att köpa Eris Island, renovera en av byggnaderna till ett bostadshus och den andra till en stor ateljé. Här levde hon i många år, ända fram till sin död i cancer, tidigt tillsammans med sin notoriskt otrogne man Julian som dock försvann spårlöst för tjugo år sedan.

Ytterligare en central karaktär är Grace Haswell, i nutidshandlingen är hon pensionerad men hon arbetade i många år som läkare i närheten av Eris. I en olycka bröt Vanessa handleden och det var Grace som tog hand om henne, det var så de träffades och de blev så småningom nära vänner i en komplex relation. Grace bosatte sig också på Eris, hon och Vanessa delade på huset. Grace tog hand om mycket av det praktiska medan Vanessa ofta var maniskt uppslukad av sitt arbete.

När Vanessa dog delades arvet, stiftelsen skulle få allt som handlade om konstnärskapet och Grace skulle få resten. De två parterna har ända sedan dess haft en konflikt om var den gränsen går, stiftelsen menar att ett antal dokumenterade verk saknas och framför allt enorma mängder dokumentation om verken som Grace vägrar att lämna ifrån sig.

Så länge Douglas levde var konflikten hätsk med en hel del hot och juridiska åtgärder. Nu vill de försöka en mjukare linje, de vill att James ska besöka Grace på Eris, försöka vinna hennes förtroende, försöka lösa konflikten. Det gör James gärna, han har länge drömt om att få besöka den plats som var så central för Vanessa Chapman och kanske också få se hennes ateljé. Det är en plats som få fått besöka, hon var aldrig en särskilt social person.

Det här är kärnan i berättelsen, mötena mellan James och Grace kring en enorm mängd kvarlämnade papper av olika slag. Delar handlar om hennes verk men mycket är också privat, inte minst en hel del hemligheter som Grace inte vill ska komma ut. En stor del av boken utgörs av citat från dessa handlingar. Successivt avslöjas olika hemligheter från denna historik som också skapar farliga situationer i nutidshandlingen.

En av många riktigt imponerande aspekter är ingående diskussioner kring många av Chapmans verk inklusive diskussioner om konstnärskapet utveckling och förändringar under lång tid. Vad jag vet har inte författaren någon konstvetenskaplig bakgrund så bara dessa delar måste ha krävt enormt mycket research.

Den senaste boken jag läste av denna författare hade en del översättningsproblem men det har inte denna text, svenskan flyter väldigt bra. Möjligen blir det hela väl komplext men det är ändå en fantastisk läsning.

Anders Kapp

Bokfakta:

• Titel: Den blå timmen

• Författare: Paula Hawkins

• Utgivningsdag: 2025-02-21

• Förlag: Modernista

• Antal sidor: 303

Länkar:

• Svenska Deckarfestivalen presenterar Paula Hawkins