Recension: Döden tar semester av Carina Burman

Döden tar semester av Carina Burman

Femtiotalsdeckaren Döden tar semester är en lustfylld läsning med mycket humor.

Att läsaren dessutom får lära och ett annat ord från tidsepoken är pricken över i.

Det är inte ofta man hör kuskar palavrera nuförtiden. Inte heller ser någon som sätter snöppel eller snarskank på någon annan. Och jag har nog aldrig hört någon berömma en handlingskraftig person för hens klippanischer. Kanske var det vanligare 1956? Jag var bara två år då, så jag kommer inte riktigt ihåg. Men språk och olika typer av förhållningssätt är bra och viktiga komplement till konkreta händelser för att få en text att kännas förankrad i den tid som den beskriver. Det hanterar Carina Burman riktigt väl i sin femtiotalsdeckare Döden tar semester som kom ut tidigare i år.

Det känns som att det finns ett ökande intresse för att blicka tillbaka inom spänningsgenren, antingen genom att placera handlingen i dåtid eller genom att använda berättartekniker från klassiker som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Maria Lang. Burman gör både och. Hennes huvudperson, deckarrecensenten Florence Granat, har till och med intervjuat just Agatha Christie. En av dessa tekniker är att skapa tydliga avgränsningar, här genom en gruppresa med buss, en variant som till exempel Anders och Anette de la Motte också använder i pågående serien Mord under solen. Florries resa till Rom blir till en mycket lustfylld läsning.

Upptakten inträffar en aprildag i Stockholm då Florrie störtar in på Morgonposten Kamraten i gamla Klara för att lämna en recension. Hon faller samman, svimmar, och läkarundersökningen visar att magister Granat (Florrie har en magisterexamen från universitetet) lider av utmattning, blod- och vitaminbrist, samt risk för nervklenhet – hon måste vila. Hennes redaktör håller med (även om han kallar henne Stumpan) och föreslår ett vilohem på Krim, genom partiet har de goda kontakter.

Det blev inte Krim men med hjälp av ett resebidrag bokar Florrie en sällskapsresa med buss tur och retur Rom. Bussen avgår från Gustav Adolfs torg en tidig morgon, några resenärer plockas också upp på vägen till Helsingborg där de ska ta färjan över till Danmark.

Utöver reseledaren Elsie Friman och bussföraren Helge Andersson deltar femton gäster vilket är i överkant, det är inte så lätt för läsaren att hålla reda på så många men det inledande persongalleriet är till stor hjälp.

Som närmaste granne på bussen (de har fasta tilldelade platser) får Florrie pratsamme adjunkten Georg Brandt. Även om Florrie sover större delen av tiden under första dagen kommer han att bli hennes Watson, den hon pratar absolut mest med. De är rätt jämnåriga, runt fyrtio, bägge ogifta och möjligen kan det vara en viss attraktion på väg.

Synligast är unga kvinnorna Agda, Asta, Aina och Alma. Arbetskamrater på ett konditori i Värnamo; de har fått en gratifikation i samband med ett ägarskifte som möjliggjort resan. Vackra, glada och livliga väcker de uppmärksamhet överallt.

Paret Inga och Bosse Pettersson har en bit kvar till trettio och är nästan nygifta, hon överraskar så småningom med en mycket fin sångröst. Hon ser också ”på pricken ut som Maria Langs hjältinna Puck Bure.”

Det något äldre paret som är drygt femtio, Beth och Jarl Granfeldt, är konstnär respektive författare.

Bengt Rosin, präst i pensionsåldern, reser med sin dotter Vicky som fortfarande bor hemma för att hjälpa sin pappa även om hon fyllt tjugosju.

Fritz Severin är en läkare i femtioårsåldern, verkar rätt butter och otrevlig, dricker för mycket.

Paul Krogh, arkeolog, och Einar Björkfors, ingenjör, är bägge runt trettio, reser tillsammans men är inget par.

En av resenärerna dör, oklart om det är ett naturligt dödsfall eller ett mord. Under dagarna som går pratar Florrie med de olika resenärerna, avslöjar en hel del hemligheter på vägen vilket visar sig kunna bli farligt för henne själv. Hon får också en del hjälp med efterforskningar av sin redaktör i Stockholm, de telegraferar till varandra.

På den sjunde resdagen kommer de fram till Rom och dagarna som följer innehåller många sevärdheter. Författaren kan väldigt mycket om staden, har varit där många gånger, skrivit både en fackbok och en skönlitterär bok om Rom, vilket skapar en levande trovärdighet, ibland kan det kanske bli väl många miljödetaljer.

Men det är en lustfylld läsning med mycket humor och en säker tidstrogenhet som författaren bjuder oss på.

Anders Kapp

Bokfakta:

• Titel: Döden tar semester

• Författare: Carina Burman

• Utgivningsdag: 2025-01-29

• Förlag: Bonniers

• Antal sidor: 284

Länkar:

• Svenska Deckarfestivalen presenterar Carina Burman