Recension: Domsagor av Lena Ebervall och Per E. Samuelson
Domsagor är Lena Ebervall och Per E. Samuelssons nionde dokumentärroman om svenska rättsskandaler. Denna gång handlar det om fallet med Johan Asplund som november 1980 försvann i Sundsvall.
Vår recensent anser att boken är mycket läsvärd, väl belagd och han ger all heder åt författarna!
Domsaga är ett svenskt ord, belagt sedan 1730-tal, som beskriver en dömande makts utsträckning när det gäller typ av ärenden eller geografi. Det som definieras som brott enligt svensk lag och som utförs i kommunerna Sundsvall, Timrå eller Ånge ska till exempel i första instans prövas i Sundsvalls tingsrätt. Saga i detta sammanhang har samma betydelse som i ordet utsaga, alltså något som sägs, uttalas. Men i samtiden dominerar en annan betydelse för ordet saga; det är fiktion, det är en påhittad berättelse.
Av en domstol förväntar vi oss att den ska ägna sig åt verklighet och sanning. Om den sysslar med motsatsen, producerar lögner, fiktioner och sagor kallar vi det för rättshaveri. Mot den bakgrunden älskar jag verkligen titeln Domsagor som Lena Ebervall och Per E Samuelsson använt för sin nionde dokumentärroman om svenska rättsskandaler.
På morgonen den 7 november 1980 försvann elvaårige Johan Asplund spårlöst från sitt hem i Sundsvall. Det är startpunkten för decennier av rättslig härdsmälta. Många har skrivit om detta tidigare men paret ger en mycket läsvärd och väl belagd skildring av det upprörande förloppet. Ett rättsväsende som ägnar sig åt rättshaverier ägnar sig också åt samhällsfarlig verksamhet, det är en sorts terrorism som skadar tilltron till rättsstaten. Ändå verkar det som om ingen av de skyldiga egentligen straffats vilket kanske är det allra mest upprörande.
Den aktuella fredagsmorgonen hade Johans mamma Anna-Clara och Sverker (en rätt tillfällig pojkvän) givit sig iväg till sina jobb på sjukhuset. Johan skulle som vanligt själv gå till skolan som bara låg några minuter bort i bostadsrättsområdet Bosvedjan. Johans pappa Björn, han och Anna-Clara var skilda åt sedan åtta år, skulle hämta Johan och en av hans kompisar på eftermiddagen för en helg med honom i Sollefteå och med anledning av detta slutade mamma tidigare från jobbet den här dagen.
Björn och Anna-Clara finns på plats i hennes lägenhet när sonens kompis dyker upp kvart i tre men Johan har inte kommit hem från skolan ännu. När kompisen springer dit och kollar visar det sig att Johan inte varit i skolan på hela dagen.
15.40 ringer Björn till polisen och anmäler försvinnandet, två timmar senare går en efterlysning ut i lokalradion och strax därefter dyker kriminalinspektör Tjernberg upp hos föräldrarna. Under samtalet kommer man in på Harry Hallberg som Anna-Clara träffade efter skilsmässan från Björn. De hade varit sambos i flera år, han hade fungerat som en nära bonuspappa till Johan men hon hade gjort slut förra sommaren vilket Harry haft svårt att acceptera.
Försvinnandet ledde till ett stort pådrag med väldigt många inblandade men egentligen finns det bara ett spår som polisen följer; redan på fredagskvällen söker Tjernberg efter Harry i hans bostad på Tivolivägen och i hans sommarstuga vid Lögdösjön i Timrå. Det är mitt i natten när han får tag i Harry för ett första förhör. Det kommer att bli oändligt många.
Polismästaren Rolf Stenberg är bortrest men tar över befälet över utredningen när han återvänt. Han begär hjälp från Stockholm och den grupp som kallas Riksmordkommissionen anländer till Sundsvall, åtta man med högsta tänkbara utredningskompetens. Varje millimeter av Harry Hallbergs liv granskas minutiöst. Han grips misstänkt för dådet, förhörs i tolv timmar utan att komma med några medgivanden alls.
Ungefär en månad efter försvinnandet återvänder Riksmord till Stockholm, de och Sundsvallspolisens ledning är överens. Fallet är polisiärt uppklarat. Länsåklagare Lennart Heldin från Härnösand håller inte alls med, det finns inte ett enda hållbart bevis. Han vägrar att anhålla den misstänkte och eftersom det, enligt honom, inte längre finns någon misstänkt skickas ansvaret för förundersökningen tillbaka till Sundsvall. Har han rätt eller är det här bara en del av de traditionella motsättningarna mellan Sundsvall och Härnösand?
Kommissarie John Bårmann får ta över ansvaret, han ska snart gå i pension och vill verkligen lösa fallet innan dess; senhösten 1981 kallar han in Harry Hallberg efter kontorstid, de håller på till ett på natten. Han genomför totalt tio likadana kvällssittningar helt utanför regelverket, helt utan dokumentation men utan att lyckas knäcka Hallberg.
Polismästare Rolf Stenberg gjorde ett nytt försök, den här gången med överåklagaren Lennart Lindelöw i Härnösand, han begär att Åklagarmyndigheten ska överta ansvaret för förundersökningen och åtala Hallberg för mord på Johan Asplund. Han skickar över det omfattande utredningsmaterialet till Härnösand. 23 februari 1983 kommer Lindelöws beslut, han menar att utredningsmaterialet inte bevisar något alls och att ansvaret för utredningen ligger kvar hon polisen i Sundsvall. Första akten av denna rättsskandal kan kanske beskrivas som tunnelseende, polisutredningen brydde sig inte alls om några andra tänkbara gärningspersoner.
Starten på den andra akten kommer när Rolf Stenberg våren 1983 tipsar Anna-Clara och Björn om en annan möjlighet. Eftersom ingen åklagare vill åtala Hallberg så kan de göra det själva i form av enskilt åtal. De behöver en advokat till hjälp, började ringa runt till advokatbyråerna efter hjälp men fick bara nekande svar. Till slut hamnar de hos den före detta världsmästaren i brottning Pelle Svensson som då blivit advokat.
Författarna skildrar resan till våren 1984 när Pelle Svensson lämnar in åtalet mot Hallberg till Sundsvalls tingsrätt. Opinionsstormen viner hårt, hatet mot Hallberg bara växer, på påsklovet har han sin son Putte (från ett tidigare förhållande) hos sig när hans bil stoppas på gatan och han grips av polisen. De tycker att Putte, livrädd efter polisens attack, påminner om Johan.
Måndag 4 februari 1985 inleds rättegången i Sundsvalls tingsrätt. Författarna går igenom många märkliga turer under dessa dagar, i efterhand kan knappast tingsrättens fällande dom förklaras med något annat än den lokala hatstormen. Åtalet underkänns fullkomligt av en enig hovrätt 9 april 1986 och i domskälen skriver man att det är ”anmärkningsvärt” att målsägandena framfört ”sina påståenden utan att ens försöka presentera något som helst objektivt stöd för dem.”
Rättsskandalens tredje akt inleder författarna med en för mig helt okänd scen en novemberkväll i Köpenhamn 1992. Björn, numera änkling, befinner sig med en ny kvinna på jazzklubben La Fontaine. De kommer i samspråk med en grupp män vid bordet intill. Björn tycker de ser stroppiga ut och föreslår en lek, gissa varandras yrken, sticker pekfingret i en av kostymernas magar och gissar att han är busschaufför. Mannen blir mycket upprörd och säger att han är överläkare. Björn bara skrattar ut honom men då blir han ännu mer upprörd och berättar att det i Sverige finns ett mycket känt fall, Johanfallet, Mannen har en patient på Säters sjukhus i Dalarna som i terapi erkänt att han mördat Johan Asplund.
Det är författarnas ingång till den rättsliga härdsmältan kring Thomas Quick, mannen som erkände trettio mord och blev dömd för ett antal av dem. Du kanske tycker att du kan tillräckligt om skandalen med skapandet av seriemördarbluffen men jag tror mig kunna garantera att du kommer att få nya kunskaper från läsningen av den här texten. Att följa det vansinniga härnadståg som överåklagare Christer van der Kwast och hans utvalda polisutredare Seppo Penttinen ägnade sig åt, tillsammans med många andra, under ett antal år är en förskräcklig men fängslande läsning.
I mina ytliga minnesbilder av nyhetsflödet från den här långa historien finns några saker: Jag har en huvudsak negativ bild av Pelle Svensson, den advokat som drev det enskilda åtalet i tingsrätt och hovrätt på åttiotalet. Som de flesta har jag en mycket positiv bild av Hannes Råstam vars dokumentär sent 2008 äntligen inledde slutet på dem mångåriga Quickkatastrofen, en helt vansinnig rättsskandal. Men det jag inte hade riktig koll på, som författarna tydligt lyfter fram, är att det faktiskt var Pelle Svensson som tog fram merparten av det underlag som Råstams dokumentär baserades på.
Samma material hade han dessförinnan lämnat in till justitiekansler Göran Lambertz 17 november 2006. Det var ett stort material med sex flyttkartonger och en sextiosidig sammanfattning. Efter sex arbetsdagar avslutar Lambertz ärendet, liksom de få andra som ifrågasatt rättsväsendets hantering av Thomas Quick. Pelle Svensson idiotförklaras fullständigt, ”Domarna är utomordentligt övertygande. Och I det sammanhanget visar sig de kritiska synpunkterna väga lätt.”
Det den här texten visar är bland annat vidden, hur enormt många människor med fina titlar, maktpositioner och höga löner som visade sig fullständigt inkompetenta, som lagt groteskt stora resurser på komplett idioti och i många fall värre än så, som i många fall ägnat sig åt medveten förfalskning av verkligheten och därmed skyddat verkliga mördares frihet.
Den sista delen i den kedja som ska garantera ett rättssäkert samhälle är ansvarsutkrävandet; myndighetspersoner som på grund av inkompetens eller uppsåt skadat samhället ska tvingas ta ansvar, men vad jag vet fängslades ingen av dem eller straffades på något annat sätt. För att bara ta ett enda exempel bland många; ingen människa klarar av att gå igenom sex flyttkartonger på sex dagar, inte ens Göran Lambertz. Idiotförklaringen kan bara förklaras av att han tyckte illa om Pelle Svensson, att domarna skulle vara ”utomordentligt övertygande” är en ren lögn. Han har därmed skadat den svenska rättsstaten och skyddat verkliga mördare. Han hamnar inte alls i fängelse, tvärt om befordras han 2009 till justitieråd i Högsta domstolen där han kvarstod till sin pensionering 2017.
Och vad säger det om det svenska samhället? All heder åt författarna av Domsagor!
Anders Kapp
Bokfakta:
Titel: Domsagor
Författare: Lena Ebervall och Per E. Samuelson
Utgivningsdag: 2026-10-07
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 402
Länkar:
Svenska Deckarfestivalen presenterar Lena Ebervall och Per E. Samuelson