Recension: Dy av Pia Hagmar

Dy av Pia Hagmar

Dy kretsar kring flera dödsfall i trakterna av den lilla byn Kättilstorp, centrum för handlingen. I fokalpunkten finns även ovanligt starka porträtt av fyra kvinnor i sextioårsåldern.

Boken imponerar på Svenska Deckarfestivalens recensent. Den kombinerar en kärlek till berättandet med en förmåga att berätta och förenar relationsinsikter med spänningsdriven läsglädje.

Pia Hagmar har sedan debuten 1991 kommit ut med cirka nittio böcker av olika slag men Dy är faktiskt hennes debut inom spänning för vuxna. På ett plan finns den här boken i mittfåran av svensk spänning; här finns landsbygden, återvändandet och händelser från förr som slår tillbaka i nutid – tre av de absolut vanligaste standardkomponenterna – så min förtjusning härstammar inte alls från originalitet.

Det som är speciellt är ovanligt starka porträtt av fyra kvinnor i sextioårsåldern. Det som de har gemensamt är att de varit huvudansvariga för att deras olika familjer skulle fungera till priset av dem själva. Deras män har varit usla på olika sätt och kvinnorna har försökt navigera bland farliga skär, farit illa av detta och kan med ålderns rätt konstatera att alla uppoffringar varit meningslösa. Författaren gör ett fantastiskt jobb med att skriva fram olika sorters relationsproblem och olika sorters kvinnliga erfarenheter på trovärdiga och berörande sätt.

Berättelsen inleds sent i augusti och avslutas några veckor innan jul. På vägen kommer en hel del tillbakablickar där vi får veta mer om de centrala karaktärernas historik.

Först ut är femtionioåriga Lovisa Lindh som bor i Göteborg. Hon har ljusa minnen från många av sin barndoms somrar hos mormor och morfar i torpet i utkanten av byn Kättilstorp nära Falköping. Det har funnits länge i släkten, mormor och hennes åtta syskon växte upp här, ett fattigt helårsboende som så småningom blev ett fritidshus men som nu har det stått tomt i tjugofem år på grund av en del otrevliga arvskonflikter mellan hennes mamma och moster Esther. Nu har Esther dött, mamman vill att torpet ska säljas och uppdraget har gått till Lovisa.

Hon ska träffa mäklaren för en värdering men han ringer om problem med bokningen, han kan inte komma förrän nästa dag. Lovisa blir irriterad men det är för långt att åka hem igen, hon är nästan framme vid byn och bestämmer sig för att sova över i torpet. Tre veckor senare har hon sålt lägenheten i Göteborg och löst ut resten av familjen från torpet som nu är hennes. Trots att hon betalade i överkant av mäklarens värdering har hon rätt mycket pengar kvar till renovering.

Det är många känslor som snurrar runt, en glädje och stolthet över att hon äntligen vågat ta ett stort steg för att förändra livet, en sorg över den svaga relationen till vuxna barnen My och Hampus och många tankar efter skilsmässan från Steven som hon var gift med i trettiofem år. Hon är också bekymrad inför skrivkrampen just nu när hennes författarskap äntligen tagit fart.

När vi först träffar Merit Norrman är hon ute och plockar svamp en av de sista dagarna i augusti och det går bra; det ena gula kantarellfältet efter det andra dyker upp och hon börjar tappa kollen på var i skogen hon befinner sig när hon halkar och faller i en brant sluttning; hon rullar nerför, slår sig illa innan hon fastnar i en stor ny rotvälta. Hon tror att hon ska dö men vaknar till så småningom och ser över sina skador, bland annat kan hon konstatera att höger fotled är bruten. Hon tar tag i en gren för att kunna dra sig upp på knä när hon hör sig själv skrika. Det är ingen gren, det är ett mänskligt finger och hon ser resten av kroppen nere i gropen.

Hon har lämnat mobilen hemma, har ingen möjlighet att ringa efter hjälp, vet också att rätt nya kärleken Greger är iväg på ärenden. Hon biter ihop, kämpar sig fram krypande genom skogen, fryser i regnet, försöker tänka bort smärtan och lyckas ta sig till räddningen, får så småningom hjälp till sjukhuset i Skövde.

Kerstin Hansdotter var en gång i tiden gift med Tommy Andersson, en relation som förvånade deras omgivning, Tommy var i sina unga år efterfrågad av alla tjejer. Hon var inte alls på hans nivå, men lärde sig snabbt att det bakom den populära ytan fanns en annan Tommy som inte alls var så enkel att leva med.

Han försvann för trettiotre år sedan och då var deras son Mattias så liten att han inte alls kommer ihåg sin pappa. Däremot har han saknat och längtat efter sin pappa i hela livet. Den knappt fyrtioåriga Mattias är den manliga karaktär som tar mest plats i berättelsen. Han är en osäker och ganska rädd man, en besvikelse för hustrun Sandra som han har döttrarna Mira och Sophia med. Den enda som verkligen älskar honom är mamma men inte heller det klarar han av, hennes kärlek är kvävande, ”hon vill svälja honom hel”.

Den mansgestalt som fanns mest i Mattias uppväxt var grannen Jarmo Karlsson som ofta var hemma hos dem, han har aldrig riktigt förstått vad han och mamma Kerstin har för relation. Numera är Jarmo dessutom hans chef, Mattias är anställd grävmaskinist i Karlssons Gräv & Transport. Han är ganska rädd för chefen men det är han inte ensam om, Jarmo är en otrevlig och illa omtyckt person. Just nu är det rätt kaotiskt i företaget, chefen försvann i slutet av juni och det är Jarmos kropp som Merit hittade i rotvältan i skogen.

Sextioåriga Ingrid Sundström är gift med tio år äldre Jerker och de har en gård i området. Gården härstammar från Kerstins familj men det är Jerker som är engagerad. Kerstin är totalt ointresserad av jordbruk, mer än vackra blomsterrabatter. Hon är bibliotekarie och har läst flera av Lovisas böcker så de kan prata en del om litteratur. Jerker säger med stolthet att han aldrig läst en bok i hela sitt liv. Deras relation har varit rätt dålig under lång tid men blivit mycket sämre på den senaste tiden, ibland blir hon rädd för sin man. Lovisa får två kattungar av Kerstin innan Jerker hunnit slå ihjäl dem.

Det dyker upp en del ytterligare karaktärer. Lovisa behöver hjälp med renoveringen, får kontakt med ett litet lokalt företag och knappt trettioåriga Saga Knutsson hälsar på; hon driver företaget tillsammans med sin pappa Lasse. Han är änkling och så småningom växer det fram en attraktion mellan honom och Lovisa.

In i handlingen kommer också Stina Erixson, en polis i femtioårsåldern som ansvarar för utredningen av Jarmo Karlssons död tillsamman med en ung polisassistent, Sigge Åker. De får mycket att göra, det är fler som dör.

Titelns dy syftar på olika saker. I lilla Kättilstorp - handlingens centrum - fanns torvströfabrik som startades 1906 och som lades ner nittio år senare. Torvbrytningen lämnade stora spår efter sig, breda vattenfyllda fåror i myrar där torven grävdes upp, brunt dyvatten som döljer bottenlösa hålor där vad eller vem som helst kan försvinna, något som illustreras på bokens omslag. Det har också en bildlig betydelse där drömmar om ett lyckligt liv förvandlas till ett tröstlöst trampande i dyn.

Bakgrunden till Lovisas skilsmässa var att hennes man Steven, bland allt annat hypokondriker, var övertygad om att han hade prostatacancer. Från undersökningarna på Sahlgrenska fick han, förutom det vanliga beskedet att han inte var sjuk alls, med sig urologen Liv André, hans nya kärlek. Men han var så rädd för omgivningens reaktioner så han bad Lovisa ljuga och säga att det var hon som begärt skilsmässan vilket hon accepterade (med mycket trista konsekvenser för sig själv). För många läsare är detta sannolikt helt orealistiskt men det är det faktiskt inte alls. Decenniers relationsnötning kan skapa absurda men samtidigt fullt trovärdiga resultat. Men förmodligen skulle det vara svårt för en ung författare att kunna skriva fram detta.

Men den här författaren är fullkomligt lysande när det gäller att skapa denna typ av scener. Jag grät nästan i läsningen av en erfarenhet där en mamma förbjuder ett barns efterlängtade födelsedagskalas; det är mannen / pappan som vägrar ha en massa ungar i hemmet men han kräver att kvinnan / mamman ska implementera hans beslut vilket innebär att hon också får bära hela skulden. Jag tror mig veta hur länge minnet av en sådan händelse kan leva kvar hos barnet (= för alltid).

Det finns en eskalerande process när det gäller detaljerna i relationernas olika hemskheter vilket är en naturlig dramaturgi som dock i några fall går för långt, det blir onödigt groteskt utan att tillföra någonting. Det finns också ett onödigt sockersött epilogliknande element. Men annars är jag bara imponerad efter läsningen av en text som kombinerar en kärlek till berättandet med en förmåga att berätta, som kan kombinera någonting genregenerellt med något karaktärsoriginellt, som kan förena relationsinsikter med spänningsdriven läsglädje.

Anders Kapp

Bokfakta:

• Titel: Dy

• Författare: Pia Hagmar

• Utgivningsdag: 2026-04-28

• Förlag: Romanus & Selling

• Antal sidor: 379

Länkar:

• Svenska Deckarfestivalen presenterar Pia Hagmar