Recension: Fristaden av Lena Sundström och Jens Mikkelsen

Fristaden bjuder läsaren bland annat på starka karaktärer, samhällskritik, en intelligent och fängslande intrig och en hög språklig nivå. Vi får också insikt om olika sidor av Malmö. Trots en del gnäll anser vår recensent att boken ska finnas med i topplistan över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Att kalla prisbelönta journalisterna Lena Sundström och Jens Mikkelsen för debutanter är tokigt, bägge har var för sig kommit ut med böcker tidigare. Lena har till och med Augustnominerats två gånger, men med Fristaden debuterar de ändå som parskrivare samtidigt som de gör entré i spänningsgenren. Den här debuten hyllas av många. Delvis faller jag in i hyllningskören. Den ska finnas med i topplistan för årets bästa svenska spänningsdebuter, men jag är kanske inte lika begeistrad som en del andra. Det finns delar som inte är så lyckade. Men med ett underbart språk skriver de skickligt fram de hårda klasskillnadernas Malmö, inte minst de papperslösas svåra situation. De kritiserar starkt dagens förenklade klickjournalistik och ger oss två intressant komplexa huvudpersoner i form av journalisterna Sven Nygren och Anne Suyin som vi tydligen ska få återse i kommande böcker.

Efter en kort prolog, där något hemskt händer, kommer vi hem till Sven i morgonstressen när han fixar frukost till familjen. Ellen är äldst av barnen och har alltid varit social och okrånglig medan den tjugotvå minuter yngre tvillingbrorsan Nils däremot alltid varit ängslig och försiktig av sig. Och så minstingen Hugo som för tillfället mest uppträder som en vrålande diktator. Gift sedan länge med Lisa i ett i all huvudsak lyckligt äktenskap.

Något senare får vi möta den andra huvudpersonen Anne. Svensk pappa men hans kärlek, hennes mamma, var bördig från en av Hongkongs förnämaste familjer. När Anne var liten flyttade den lilla familjen till Sverige men det gick inte alls bra, mamman föraktades som invandrare och kines på den skånska slätten och lämnade så småningom Sverige och familjen.

Efter de katastrofer som drabbat Anne kändes det bra att byta ut efternamnet Ljung till mammans flicknamn Suyin. Den första katastrofen var den för henne helt oväntade skilsmässan. Hon trodde allt var bra, att hon och Per haft tjugotre lyckliga år tillsammans även om deras liv var rätt ovanligt. Själv ägnade hon sig åt att åka runt i världen som välkänd och prisbelönad utrikeskorrespondent för TV samtidig som Per tog ansvar för dottern Sally och hemmet i Stockholm. Men så tog det slut, Per hade hittat kärleken och packat väskan. Dessutom var det Klara som var hans nya kärlek, Annes absolut bästa vän och Sallys gudmor. ”De två människor som var hennes fasta punkt och trygghet hade försvunnit i ett slag”. (På en helt annan plats i texten står det att Sally och Klara inte träffats på tjugosju år vilket inte är rimligt, sannolikt ett korrfel.)

Snart kom nästa katastrof. Med allt som hände stannade Anne på hemmaplan i Sverige och jobbade på grävredaktionen. Ett stort avslöjande fick dramatiskt sorgliga konsekvenser och Anne kände en intensiv skuld för det som hänt. Hon lämnar allt, köper obesett ett renoveringsobjekt (ruckel) på exekutiv auktion och flyttar till Malmö. Där kommer hon närmare dottern Sally som nu studerar i Lund, kanske kan hon göra något åt deras tunna relation?

Nu är Sven och Anne i femtioårsåldern men för länge sedan var de ett kärlekspar. Sven har aldrig förstått varför hon lämnade honom. Det visar sig att de nu bor ganska nära varandra i stadsdelen Kirseberg och naturligtvis stöter de på varandra. Attraktionen finns definitivt kvar. Utvecklingen av dessa karaktärer och deras relationer är höjdpunkter i läsningen.

Så till det aktuella fallet. Rebecca Rönn är hållbarhetschef i Malmö stad, en välkänd profil som på många sätt tagit strid för utsatta människor i vissa stadsdelar i Malmö. Sven arbetar just med ett stort personporträtt av henne som snart ska publiceras i Dagbladet när nyheten kommer ut om att hon anmälts försvunnen. Så småningom hittas hon död, polisen klantar sig rejält i inledningen vilket de försöker dölja när de ganska snart går ut med att gärningsmannen är gripen. Man går också ut med efterlysningar av två yngre medhjälpare, även internationellt. Alla tre är invandrare.

Bland Svens kolleger på Dagbladet finns bland annat yngre och ambitiösa William som går all in på polisens linje. I snabb takt pumpar han ut nyheter om rånmord, gängkriminalitet och till och med terrorism. Hans lycka vet inga gränser när han citeras av ledande media, även utomlands, och klicksiffrorna rusar i höjden. Det blir faktiskt en riktigt rolig och träffande bild av delar av dagens mediesverige.

Sven är skeptisk utifrån sina kontakter med Rebecka och börjar gräva i andra riktningar. Även Anne är skeptisk men av andra skäl. Nyligen har hon träffat den påstådde huvudmannen när hon lämnade in sin bil till hans lilla verkstad. Mötet påminde henne om tiden i Mellanöstern när man alltid kan ta sig tid till en kopp te och ett samtal om livet. Hon hade blivit kvar i verkstan rätt länge, flera koppar te och ett långt samtal. Hon kan inte föreställa sig att han på något sätt skulle vara kriminell, än mindre en mördare. Även hon börjar gräva och så småningom börjar de hjälpas åt.

Härvan bara växer och så småningom kan de skönja en skandal av stora proportioner. Det blir riktigt spännande. Parallellt finns flera intressanta trådar, inte minst blir historien om pojkarna Ali och Hamid och deras kamp för att överleva dagen stark, trovärdig och berörande.

Det finns delar som jag inte är lika förtjust i som en del genreschabloner. Maktens män med sina hemliga sällskap som gör otrevliga saker har vi till exempel mött oändligt många gånger förut. Några gånger tar de i väl mycket, en del groteska delar lämnar trovärdighetens gränser. Det finns en del tveksamma detaljer, ett exempel: ”Det gick ett plan från Sturup till Kiruna samma eftermiddag.” Vad jag vet finns inget sådant plan, möjligen ett till Arlanda och ett annat vidare till Kiruna. Det finns delar som inte verkar riktigt logiska. När en liten del av grävresultaten når skurkarna slår de tillbaka, snabbt, hårt och effektivt. Men när mycket mer når dem gör huvuddelen av dem ingenting, varken flyr eller fäktar, bara sitter och väntar på att åka dit vilket verkar osannolikt. Jag är inte så förtjust i alla utelämnade ”att” som till exempel ”Han kommer se oss” men det är ju absolut inget som dessa författare är ensamma om, sannolikt bara jag som är onödigt språkkonservativ.

Men efter en del gnäll måste jag lyfta fram allt imponerande som alla dessa starka karaktärer, betydligt fler än bara de två huvudpersonerna, framskrivningen av många olika sidor av Malmö, en träffande mediekritik, en stark samhällskritik, särskilt de delar som handlar om behandlingen av människor som kommit till Sverige från andra länder, en intelligent och fängslande intrigkonstruktion, den väl fungerande berättartekniken och den höga språkliga nivån. Naturligtvis ska den här boken finnas med i topplistan över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Anders Kapp

Bokfakta:

• Titel: Fristaden

• Författare: Lena Sundström och Jens Mikkelsen

• Utgivningsdag: 2024-08-29

• Förlag: Norstedts

• Antal sidor: 442

Länkar:

Svenska Deckarfestivalen presenterar Lena Sundström och Jens Mikkelsen