Recension: Kvinnor som hatar män av Karin Smirnoff
Kvinnor som hatar män är sista delen i den trilogi signerad av Karin Smirnoff, fortsättningen på Millenniumserien.
Handlingen utspelar sig i det fiktiva samhället Gaskas i Norrbottens inland.
Boken är fantastiskt välskriven och upplösningen har magnifika scener, enligt vår recensent.
”Så långt ifrån Millennium som det går att komma.” Citatet kommer från Kvinnor som hatar män, sista delen i Karin Smirnoffs trilogi förlagd till fiktiva och märkliga kommunen Gaskas i Norrbottens inland.
Millennium är den mest framgångsrika svenska bokserien någonsin räknat i internationell försäljning. Den kom ut i sex delar 2005-2019, de tre första skrevs av upphovsmannen Stieg Larsson och böckerna gavs ut de tre åren efter hans plötsliga död i november 2004. Att David Lagercrantz skulle skriva en fortsättning blev klart hösten 2013 och hans tre böcker är en trogen förvaltning och förädling av Stieg Larsson koncept.
Två år efter utgivningen av del sex, hösten 2021, kom nyheten att Karin Smirnoff skulle skriva ytterligare tre delar. På ett sätt är det sant, 2022-2026 har hon kommit ut med tre böcker som har ordet Millennium på framsidan och där karaktärerna Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander finns med, men det har i övrigt ingenting med det ursprungliga konceptet att göra. Smirnoff förvaltar inte, hon skapar, hennes trilogi är helt och hållet hennes eget verk och bör värderas i sin egen rätt. Det finns också mycket positivt att säga om hennes trilogi.
Hela den inledningsvis sammanfattade processen har omgärdats av många turer vilket inte är så konstigt, det handlar ju om väldigt mycket pengar. De flesta kommer säkert ihåg den infekterade arvsstriden efter Stieg Larsson och många hårda ord när det stod klart att David Lagercrantz skulle skriva en fortsättning. Jag tycker att han var ett perfekt val, hela hans författarskap handlar om förvaltning och förädling. Det är det som är hans storhet som författare, hans pågående serie just nu tar till exempel sin utgångspunkt i Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. Möjligen kan man sakna en del av Larssons politiska låga men annars gjorde han ett fantastiskt bra jobb med Millennium fyra, fem och sex.
Inför nästa fortsättning blev det också många turer, jag kan inte detaljerna men tror att drivkraften fanns i Moggliden AB, det bolag som kom att förvalta rättigheterna när arvskonflikten efter Stieg Larsson avslutats. Med hjälp av en litterär agent hittade de ett nytt förlag och en ny författare. För det senare verkar man ha använt en sorts riktad anbudsförfrågan. Några fick komma in med ett förslag, ett utkast till en fortsättning. Känt är att John Ajvide Lindqvist var en av de tillfrågade, hans förslag ratades men efter en del smärre förändringar gav han ändå ut sin trilogi Blodstormen.
Utvald blev alltså Karin Smirnoff och när nyheten släpptes om Millenniums fortsättning uppstod stort internationellt intresse, rättigheterna till sjuan såldes till närmare trettio länder. När det stod klart att sjuan, Havsörnens skrik, egentligen inte alls var någon fortsättning utan starten på något helt nytt, i brist på annat skulle man kunna kalla den för Gaskastrilogin, försvann också det internationella intresset. Om de som bestämde över denna process verkligen vill ha en fortsättning så måste Karin Smirnoff varit sämsta tänkbara val. Det hon kommit ut med tidigare är böckerna om Jana Kippo som i högsta grad är hennes egna, ett litterärt skapande med tydlig originalitet.
Smirnoff valde sin egen väg. Jag har stor respekt för detta val och saknar fullständigt kunskap om vad som hänt bakom kulisserna men gissar att hennes val inte varit oomstridda. Jag kan inte tänka mig annat än att konceptet Millennium nu är avslutat. Kanske finns det intressen hos ägarbolaget för att krama ut mer pengar men jag har svårt att se hur det skulle kunna gå till, och även för detta avslut är Smirnoff värd all heder.
Nåväl, i den här trilogin finns Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander med men de är inga huvudpersoner. Den viktigaste karaktären är faktiskt samhället Gaskas, en fiktiv kommun som ändå har en exakt placering i Norrbottens inland, det finns en bifogad karta. Det som saknas är en personförteckning, kommunen har omkring 30 000 innevånare, alla finns naturligtvis inte med i texterna, men många gör det och det är inte lätt för oss läsare att hänga med. Det myllrar av särpräglade människor, massor av våld, kriminalitet, korruption och bedrägerier.
Den som mer än andra finns kvar i minnet efter läsningen av trilogin är en sorts brorsdotter till Lisbeth Salander, tonåriga Svala Hirak (egentligen Svala Inga-Märta Niedermann Hirak), dotter till Lisbeths vidriga halvbror Ronald Niedermann (numera död) och Mammamärtan Hirak (också död men många andra från den samiska släkten Hirak finns med i berättelsen).
Lilla späda och vackra Svala är ett ljus i mörkret, en tjej med mycket speciella förmågor och på sätt och vis också stormrik. Mammamärtan investerade i bitcoin i hennes namn för länge sedan och tillväxten har varit enorm. På ett låst konto finns fyra-fem miljarder som ingen kan komma åt och den förmögenheten spelar en stor roll i trilogin.
Gaskas är bas för ett internationellt brottssyndikat som byggts av gäng som en gång i tiden var busungar i Teg i Umeå. Obestridd ledare är Marcus Branco, född 1987 utan ben sedan hans brasilianska mamma tagit ett olämpligt läkemedel (Talidomid). Han regerar från en mycket avancerad rullstol. Hans närmaste, den innersta kretsen, går under namnen Järv, Varg, Björn, Ulf och Lo. Syndikatet har stora resurser, kan agera oerhört grymt och våldsamt. Branco vill ses som en legitim affärsman och nu ska han samla internationella miljarder för att starta gruvbrytningen i Gaskas igen, efterfrågan på sällsynta metaller öppnar för nya fantastiska affärer och samerna kan väl flytta på sig.
I utkanterna av syndikatet finns Städaren vars jobb är att städa bort människor, en verksamhet som han vill lämna men det går inte så bra. Han heter egentligen Joar Bark, en mycket hemlig, fascinerande karaktär som spelar en stor roll i upplösningen.
Titeln på den avslutande delen syftar på ett nätverk av kvinnor som tröttnat på att bli misshandlade av sina män och vill hjälpas åt att göra något åt det. Lisbeth rycker in för att hjälpa den lokala polisen i utredningen om flera upphittade döda män.
Jag har varit skeptisk i läsningen av de två första delarna, men när jag nu fullt ut ser det här som en självständig trilogi så växer den mycket. Här finns ett myller av udda karaktärer, mängder med skruvade biberättelser som skickligt och underhållande vävs in i varandra. Det är fantastiskt välskrivet, det är bara en liten detalj som irriterar mig; jag tycker att silhuetter är vackrare än siluetter. Upplösningen innehåller några helt magnifika scener.
(Jag har medvetet överutnyttjat det inledande citatet, Mikael Blomkvist har blivit chefredaktör för lokaltidningen Gaskassen och det är skillnaden mellan den och numera nedlagda magasinet Millennium som citatet egentligen avser.)
Anders Kapp
Bokfakta:
Titel: Kvinnor som hatar män.
Författare: Karin Smirnoff
Utgivningsdag: 2026-09-23
Förlag: Polaris
Antal sidor: 431
Länkar:
Svenska Deckarfestivalen presenterar Karin Smirnoff