Recension: Påfågelmannen av Erik Axl Sund

Påfågelmannen av Erik Axl Sund

Med Påfågelmannen startar Erik Axl Sund en ny trilogi. Förutom att vara en underbar bok, får den läsaren att fundera över lögner och manipulation.

Helt klart en av årets bästa svenska spänningsromaner!

Erik Axl Sund, alltså författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist, har efter två framgångsrika trilogier nu startat en tredje; nya Påfågelmannen är första delen i Maras barn. De är fantastiska författare, språkligt och kreativt står de över det mesta som finns i genren. Deras enda svaghet, enligt min uppfattning, är att de ibland tenderar att krångla till saker alltför mycket. Den här gången har de faktiskt lyckats tygla sin överkompliceringslust och levererar en text med en intelligent komplexitet utan överdrifter. Underbar läsning som också fick mig att fundera en del över lögner och manipulation.

Författarnas nya trilogi har koppling till vissa dödssynder som i titlarna symboliseras av djur; den påfågel som finns med i den första titeln representerar högmodet, den värsta av de sju dödssynderna. Trilogin relaterar också till en samtid när lögnen blivit ideal för allt fler viktiga ledare i världen som i stället för att diskutera utifrån fakta och sanningar hellre sysslar med manipulativ propaganda.

”Lögnen kan manipulera, inspirera och ge hopp, medan sanningen är begränsad till det som redan existerar. … Lögnen är i sin påverkan och räckvidd större än sanningen.”

Det här är inget nytt, själva begreppet högmod är ett tidigt exempel på en kraftfull manipulativ propaganda. Begreppet växer fram under den tid när kristendomen är på väg att bli statsreligion i Romarriket, en process som också rör sig mot rikets fall. Dess storhet var beroende av en betydande acceptans av olikheter i kulturer, religioner och liknande. När acceptansen av olikhet försvinner går riket under, bara det är en intressant parallell till vår tid.

Tidigare i historien, under den grekiska antiken, var begreppet arete viktigt som ett ideal för vad en människa ska vara; det beskriver fria, stolta, modiga och kreativa människor som på olika sätt engagerar sig i viktig verksamhet. De skapar hållbara verk som gärna ska kunna leverera värde långt efter det att upphovspersonen själv är död, en sorts världslig odödlighet, vare sig verken är fysiska objekt, konstverk, normer, lagar eller något annat. Över tid omvandlades idealet till sin motsats, människor fyllda av arete blev ett hot för en växande makt som i stället i stället för variation ville ha likhet, ville ha en lydig befolkning, undersåtar som bara handlar i enlighet med maktens påbud. Oavsett hur befängda, orättvisa eller lögnaktiga dessa påbud var.

Makten kan vara en enväldig kristen kyrka eller den världsliga makt som beskrevs som given av Gud. Begreppet inanis gloria (högmod på latin) växer sig allt starkare ända tills påven Gregorius på sent 500-tal definierar det som den farligaste av de sju dödssynderna och därmed lägger en viktig grund till tusen år av mänskligt elände, medeltiden; Rom faller som ett rike men dess makt över främst Europa består ändå under lång tid framåt.

Detta exempel på manipulativ propaganda kanske saknar motstycke i historien, i alla fall när det gäller dess effekter för enorma mängder människor under lång tid. Dagens farliga lögnare, även de mest centrala som Putin och Trump, har en bra bit kvar till den nivån.

Tillbaka till den nya boken. Mauritz Möller gjorde stor succé som barnskådespelare i populära filmen Sommarfåglar och ivrigt påhejad av sin mamma var det också en lysande skådespelarkarriär han siktade på. Många år senare, han är fyrtiosex i berättelsens nutid, kan i alla fall omgivningen konstatera att det inte alls blev så. Fast det förstår inte Mauritz, hans grandiosa självbild visar något helt annat, författarna skriver fram en självförhärligande narcissist som i sin obehaglighet blir underbar läsning. Särskilt när han är berusad, och det är han rätt ofta, kan han vara riktigt förfärlig.

För att få ekonomin att gå ihop har han ibland extraknäckt som personlig assistent åt en enda person, den omåttligt rika och excentriska Miriam de Brenner. Även som gammal är hon mycket vacker. Hon bor ensam i pampiga Villa Caledonia i Djursholm som funnits i släkten under lång tid. Där tillbringar Mauritz många timmar med att hjälpa henne med allt möjligt, snart hela dagar och så småningom sover han också över där.

Relationen mellan dem är central i berättelsen och den utvecklas med allt mer bisarra och verklighetsfrämmande inslag.

Vi rör oss hela tiden fram och tillbaka i tiden. I prologen får vi veta att det var en skotsk byggmästare som byggde huset på Djurgården, Caledonia är det latinska ordet för Skottland och den mur som byggdes runt palatset kom att kallas för Hadrianus mur. I samband med den ryska oktoberrevolutionen 1917 var det en hel del adliga familjer som flydde och en av dem var familjen de Brenner som ägt huset sedan dess. Under berättelsens gång får vi en del återblickar från familjehistoriken; de finns inte i den svenska folkbokföringen och har aldrig blivit svenska medborgare.

Tidigt i texten men rätt sent i berättelsen, kommer ett larm till räddningstjänsten klockan två en aprilnatt. En granne till Villa Caledonia ringer och berättar att huset brinner. Han berättar att en äldre kvinna, Miriam de Brenner, bor ensam i huset. Så småningom hittar rökdykare en helt sönderbränd kropp på övervåningen; det märkliga var att hon hittats i ett låst rum, det fanns ingen nyckel så rökdykarna måste bryta sig in. På eftermiddagen är släckningsarbetet helt avslutat. Huvudbyggnaden totalförstörs i branden men några andra byggnader på tomten klarade sig.

Till platsen kommer kommissarie Claes Ståhl från Stockholmspolisen, han blir förundersökningsledare och får en stor roll i handlingen. Rättsläkaren kommer fram till att kroppen tillhört en kvinna och hittar inga tecken på att det skulle varit något annat än branden som orsakat hennes död. Med tanke på de omfattande skadorna är det svårt att göra någon säker identifiering men det måste rimligen vara huset ägare som dött. Claes jobb handlar främst om att ta reda på om det är mordbrand eller inte, om någon anlagt branden eller om det finns andra förklaringar.

Polisen har svårt att få något grepp om vem Miriam de Brenner varit. Eftersom hon inte finns med i den svenska folkbokföringen vet de inte ens hennes ålder, de gissar mellan åttio och nittio och de har svårt att få ut några uppgifter från Ryssland. I samtal med grannarna får de veta att hon inte alls varit omtyckt i området. I decennier har hon haft vilda fester, dragit dit människor som inte hör hemma i det fina området och fört en massa oväsen till långt in på nätterna.

I det nedbrunna husets källare hittar de en enorm samling antika dockor. Det är någon sorts verkstad, en brännugn för keramik och benrester samt tre urnor med aska, askan i två av dem verkar ha mänskligt ursprung. När Miriams testamente dyker upp visar det sig att hela den stora förmögenheten ska gå till hennes son, Mauritz Möller, hela historien blir allt mer obegriplig.

Claes Ståhl får vi lära känna rätt väl. Han är en vanemänniska med fasta rutiner och har bott i samma hyreshus i Bandhagen hela sitt liv. Numera bor han ensam, efter femton års äktenskap lämnade Margareta honom. Kontakten med de två vuxna sönerna är nästan obefintlig. Han har inte heller någon högre uppfattning om sig själv som polis, han är inte den vassaste utredaren, långt därifrån. Och inte är han omtyckt, han var träbocken ”som man glömde ta med på AW”. Han fungerar som en sorts grå mus som utgör en helt perfekt kontrast till påfåglarna. Men även möss kan ryta …

Trilogin heter Maras barn och Mara, eller kanske oftare Morana, är en gudinna i slavisk mytologi. Hon representerar döden men också det cykliska i naturen, avbildas ofta i form av en docka som i vissa ritualer kan brännas och / eller dränkas.

Språket är helt fantastiskt, en extra applåd för en liten detalj: de använder ordet brandgul i stället för orange som nästan alla andra väljer numera och som kan bli riktigt fult om man, som många gör, försöker applicera svenska böjningsnormer.

Det här är underbar läsning, gissar att en del läsare kan irriteras av avslutningen men jag älskar den, alltför välknutna rosetter blir lätt tråkiga. Jag har svårt att tänka mig att inte denna titel finns med när det blir dags för Svenska Deckarakademin att nominera årets bästa svenska spänningsromaner.

Anders Kapp

Bokfakta:

• Titel: Påfågelmannen

• Författare: Erik Axl Sund

• Utgivningsdag: 2025-09-25

• Förlag: HarperCollins

• Antal sidor: 314

Länkar:

• Författarna berättar om boken här.

• Svenska Deckarfestivalen presenterar Erik Axl Sund