Recension: Rakel av Satu Rämö

Rakel av Samu Rämö

Rakel är den fjärde delen av succeserien om kriminalpolisen Hildur Rúnarsdóttir.

Boken väcker vår recensents beundran av intrigkonstruktion och berättarteknik, ett gott kännetecken för Satu Rämö. Dessutom görs ett litet medskick om översättningen.

Finska Satu Rämö, bosatt på Island, har gjort stor succé med sin Hildurserie som sålts till tjugotalet språkområden, filmatiserats och även blivit teaterpjäs. Jag läste första delen, Hildur, som introducerade seriens huvudperson, kriminalpolisen Hildur Rúnarsdóttir i Ísafjörður i nordvästra Island.

Nu har jag även läst den fjärde, Rakel, också namnet på Hildurs mamma. Vi får veta mer om varför hennes systrar, Rósa och Björk, försvann för länge sedan och varför Hildur själv växte upp hos sin moster. Här väver författaren skickligt in några av Islands mest omstridda frågor kopplade till fiskerinäringen, vilket blir ett av spåren i den nya bokens intrig. Det andra huvudspåret är också kopplat till ett högst verkligt isländskt problem; den omfattande kryssningstrafiken med stora fartyg som kommer med många turister till olika hamnar runt ön. Något jag känner igen från den första boken är författarens ovanligt höga intrigintelligens, men det finns också en del som jag inte alls känner igen.

Prologen utspelar sig i mars 1995 och vi möter först Rúnar som gräver en grop. Han ska tydligen berusad och förbannad begrava någon och han undrar vart hans fru Rakel och dottern Hildur har tagit vägen. De yngre flickorna Rósa och Björk försvann redan förra året. Han misstänker starkt att hon är otrogen med grannen Hallgrímur. Rakel dyker upp och berättar att Hildur är hos hennes syster Tinna. Hon berättar vad hon själv har gjort men Rúnar tror henne inte, slår henne våldsamt med spaden och sparkar henne när hon ligger på backen. Hon tar sig upp, berättar en historia och lurar med sig Rúnar i bilen. Rakel kör allt fortare, saktar inte in när kurvan kommer, trycker gaspedalen i botten och bilen flyger ut från klippan, rakt ner i havet. Det sista hon berättar för den hatade mannen är att hon verkligen varit otrogen men inte med Hallgrímur utan med hans fru, Rakel och Helga har varit ett kärlekspar sedan länge.

I berättelsens nutid, sommaren 2022, lever Helga fortfarande och Hildur besöker henne ofta på äldreboendet. Bra dagar när minnet fungerar kan Helga berätta, Hildurs bild av sin mamma Rakel förändras. Vi får också återkommande kapitel från tidigt nittiotal där vi får veta mer om familjens väg mot katastrofen. Det här spåret kopplar till fiskerinäringens olika problem, både då och nu.

Det andra spåret startar när kryssningsfartyget Diamond Adventure of the Seas kommer till hamnen i Ísafjörður en tidig sommarmorgon. De tvåtusen passagerarna går av och fördelas på olika bussar på väg mot olika utflykter. En liten stund senare kommer en person nerför fartygets landgång, en ung man. Han stapplar med händerna framför ansiktet, hela överkroppen är dränkt av blod, hans ansikte är helt sönderskuret. Någon larmar ambulans, han hamnar på sjukhus och överlever faktiskt men är helt tyst även när den värsta krisen är över. Hildur har i uppdrag att ta reda på vad som hänt men det är svårt när den unga mannen inte vill prata. Av hans kläder framgår att han måste höra till personalen på fartyget.

Hon får inte heller någon hjälp av fartygsledningen som säger sig inte sakna någon i personalen. Hildur får inte ens besöka fartyget. Successivt växer det fram en bild av en del juridiska problem kopplade till kryssningstrafiken. Det är oklart vilka lagar som gäller, det är osäkert vilka rättigheter polisen har när det gäller att utreda eventuell brottslighet på fartygen och problem för polisen kan samtidigt innebära möjligheter för kriminella. Dessa frågor växer ut på intressanta sätt under berättelsens gång.

Det finns också ett tredje och tunnare spår i form av återkommande brev, undertecknade med R; vi förstår snart att R är en kvinna som skriver till en man och att de i alla fall tidigare haft ett förhållande. På sätt och vis kan man säga att detta spår så småningom knyter samman de andra två. Det är riktigt snyggt!

Den lokala polisstyrkan är liten. Här finns chefen, Elísabeth ”Beta” Baldursdóttir, Helga och så Jakob Johansson som kom dit som praktikant från Finland i den första boken. De är de tre utredarna som kompletteras av sju yngre poliser i yttre tjänst. Jakob har en stor roll i serien Vi har fått veta en hel del om hans trassliga bakgrund men nu har han en liten familj, han har fått vårdnaden om sonen Matias och han hyr andra halvan av Hildurs parhus där de två har kompletterats av hans sambo Guðrún. Han har mer eller mindre rotat sig, isländskan fungerar allt bättre, han pluggar hårt på fritiden och vill göra karriär inom polisen. Fast det är en del problem med sonen som inte rotat sig alls, det händer att skolan ringer om en del elände som han ställt till med.

Jakob utreder bland annat en serie inbrott i fritidshus på olika platser på Island, lokalpoliser på olika ställen samverkar med varandra. Så småningom upptäcker Jakob ett tänkbart samband mellan kryssningstrafiken och inbrottsvågen. Hildur och Jakob går bra ihop trots att de är mycket olika; Hildurs främsta fritidsnöje är surfing, helst på vintern när vågorna kan bli riktigt stora och Jakob har alltid komplicerade stickningar på gång.

En del av berättelsen handlar om Hildurs försök att återskapa relationen till sina yngre systrar sedan de kommit tillbaka efter ett mångårigt försvinnande. Det går så där. Rósa har tagit över deras nedslitna barndomshem i Kotsdalur, hon gillar att hålla på med renoveringsarbetet. Hildur har förstått att hon har en del problem som hon inte vill prata om. Yngsta systern Björk sitter i fängelse för brott som Hildur är säker på att hon inte är skyldig till. Hon besöker henne regelbundet i fängelset men så fort hon försöker fråga vad som egentligen hänt tystnar systern och avslutar besöket.

Som en del av arbetet med gården ska Rósa installera en trekammarbrunn men när hon äntligen fått tag på någon med grävmaskin blir glädjen kortvarig. Nästan direkt dyker det upp skelettdelar, uppenbart mänskliga, vilka får en viktig roll i handlingen. Hildur har någon sorts distansrelation med Anton, de träffas då och då och har till och med varit på en semesterresa tillsammans. Fast hon är skeptisk och har inte lätt för att prata om känslor:

”Älta känslor? Känslor är som grädde, om man vispar för länge så blir det smör.”

Det finns mycket att beundra, den här författaren har en fantastisk smartness när det gäller intrigkonstruktion och berättarteknik, det känner jag väl igen från läsningen av seriens första bok.

Det jag däremot inte alls känner igen är språket. I Rakel finns ett ganska formellt, redovisande tonfall och i många fall finns onödigt ålderdomliga ordval. Jag har svårt att tänka mig att detta härstammar från författaren själv även om jag inte är säker. Men sannolikt beror det på översättningen, den senaste boken har en annan översättare än de tre första.

Det kan vara något för förlaget att fundera på inför utgivningen av seriens femte del.

Anders Kapp

Bokfakta:

• Titel: Rakel

• Författare: Satu Rämö

• Utgivningsdag: 2025-06-09

• Förlag: Forum

• Antal sidor: 350

Länkar:

• Svenska Deckarfestivalen presenterar Satu Rämö