Recension: Rester av döden av Jo Callaghan

Rester av döden av Jo Callaghan

Hur skulle samarbetet fungera mellan en mänsklig polis och en AI-polis?

Den läsvärda Rester av döden ger svar på frågan i den tredje delen av Jo Callagans uppmärksammade deckarserie.

Vi har nu hunnit fram till Rester av döden, tredje delen i engelska Jo Callaghans uppmärksammade serie där nu fyrtionioåriga Kat Frank finns i centrum, polisintendent och ledare för Framtidens polisenhet. En central roll har också en av hennes medarbetare, AI-polisen Lock som bara kan framträda för omgivningen i form av ett hologram.

I den här boken är Kat under attack. Det som satte fart på hennes mycket framgångsrika karriär var när hon lyckades gripa Astonstryparen, en seriemördare som dödat fyra unga kvinnor. Tidigare polisen Anthony Bridges dömdes till ett långt fängelsestraff och dog under sin vistelse där. Nyligen har en true-crime-podd engagerat sig i detta fall, menar att det är ett justitiemord, hävdar att Kat gjort sig skyldig till en lång rad av fel som drabbat en helt oskyldig man. När så kvarlevorna av en ung kvinna hittas, möjligen strypt, stiger temperaturen till en mediestorm. Är Kat ansvarig för att fel man greps och är Astonstryparen fortfarande verksam?

Redan i första kapitlet möter vi en anonym man som sedan tre månader tillbaka bevakar Kat Frank. Uppenbarligen hatar han henne, planerar att göra henne illa. Återkommande kapitel med en anonym förövare är ett rätt vanligt grepp inom genren som fungerar bra. Jag har däremot inte förstått varför de i princip alltid är kursiva. Det tillför ingenting och försämrar läsbarheten.

I det andra kapitlet är det helg och som vanligt sitter pensionerade Jim Walker på sitt speciella ställe vid Bournefloden och fiskar. Det har han gjort alla helger i decennier, han är en vanemänniska som alltid gör samma saker. Efter några förmiddagstimmar vid floden blir det samma pub som vanligt, samma öl som alltid och prat med samma vänner som vanligt. Vi befinner oss alltså i Midlands, närmare bestämt i Shustoke, strax öster om Birmingham. Det har nyligen regnat mycket och kanske är det förklaringen till vad som händer: alldeles bredvid den hink som står vid sidan av hans stol ser han något märkligt, det ser ut som en del av ett skelett. Han blir förskräckt och larmar polisen.

Kat Frank hör anropet på radion, har inget särskilt för sig den här helgen i mitten av april, hon bor alldeles i närheten och bestämmer sig för att ta det själv även om det hör till ovanligheterna att en polisintendent gör sådant. Framme vid flodstranden ångrar hon sig, det är lerigt och svårt att ta sig fram, skorna blir förstörda. Lock har naturligtvis inga sådana problem. Hon träffar Jim och håller med honom om att det här kan handla om mänskliga kvarlevor.

Det blir full utryckning, snart finns ett tält uppställt och ett gäng tekniker är på plats. Också doktor Judith Edwards, en av landets bästa rättsläkare som dessutom är en vän till Kat, en ickebinär hen som har en viktig roll i berättelsen. När de så småningom försiktigt grävt ut platsen saknas fortfarande huvud och händer som tydligen huggits av och grävts ner på annat ställe. De är de viktigaste delarna för att kunna identifiera kroppen, nu kan Edwards bara gissa att det handlar om en yngre kvinna.

Lock kan på sekunder läsa igenom och analysera hundratals artiklar om vilket ämne som helst, han kan inte allt men kan mycket snabbt lära sig allt om vad som helst. Han kan snabbt komma fram till slutsatser med exakta bedömningar av sannolikheten för dessa. Det här innebär också en stor utmaning för författaren som trovärdigt måste beskriva detaljer inom alla tänkbara områden, en utmaning som hon möter mycket väl. Researchnivån är imponerande.

Just i den aktuella kontexten handlar det om olika tekniker för hur man snabbast och billigast ska hitta huvudet och händerna, tekniker som beskrivs mycket trovärdigt. Det lyckas också, de försvunna kroppsdelarna hittas rätt snabbt. En återkommande svaghet är att Lock följer instruktionerna exakt som de är formulerade. En människa som fått instruktioner om att undersöka något har enklare för att gå utanför instruktionernas ramar och successivt anpassa undersökningen med hänsyn till olika saker som dyker upp på vägen. Dessa skillnader levandegörs mycket väl av författaren.

När kvarlevorna efter ytterligare en person hittas i närheten blir det en stor nyhet i alla medier. Snart är den allmänna åsikten att Astonstryparen är tillbaka och att det var fel person som dömdes för morden. Trycket på Kat blir enormt, hon försöker ignorera det och blir bara arg när Lock läser av hennes reaktioner. En del av de nya metoder som Lock introducerar, till exempel nya sätt att obducera människor, resulterar också i omfattande mediekritik.

Bägge kvarlevorna hittas på Bourne farm, en stor gård som ägts av familjen Cooper i trehundra år. Det är relativt unge Harry Cooper som numera leder arbetet på gården sedan hans pappa avled rätt nyligen. Arbetsdagarna är långa och detta liv var inget han drömde om, ansvaret för förvaltningen av släktens mark vilar tungt på hans axlar, han är sällan på gott humör. Hans mamma Caroline Cooper orkar inte med så mycket fysiskt arbete längre, arbetar mest med administration. Gården producerar många olika saker, bland annat finns här en stor jordgubbsodling och under skördetid växer personalen kraftigt med många säsongsanställda, oftast unga människor från olika länder.

Eftersom inga anmälningar om försvunna personer i landet stämmer in på kvarlevorna har Kat tidigt en hypotes om att det kan handla om någon av dessa säsongsanställda men hon har inte lätt att få ut någon information från Harry eller hans mamma.

Kriminalkommissarie Ryan Hassa är Kats närmaste man inom framtidens polisenhet, en skicklig polis som är rätt irriterad över att han hela tiden får alltför okvalificerade uppgifter och gillar inte att Lock tar över så mycket. Däremot tycker han om Locks skapare, professor Adaiba Okonedo, men hans försök att närma sig henne har hittills varit rätt misslyckade, han försöker finna nya vägar. En läsvärd liten inbäddad kärlekshistoria.

I gruppen ingår också Debbie Brown som är barnledig, ensamstående mamma till Lottie, en baby med kolik som gör henne vansinnig. En scen när Lock hittar på sätt att få den lilla flickan på bättre humör är mycket underhållande, han samlar också ihop en del goda råd till Debbie från all tänkbar litteratur på området.

Relationen mellan Kat och Lock finns i centrum av denna serie. Hon är ofta irriterad på honom (eller maskinen, hans hologram uppvisar för det allra mesta en stilig svart man):

”innebar dess ensidiga fokus på bevis och algoritmer att maskinen ofta hade rätt men fullständigt missade poängen”.

Lock å sin sida har enormt svårt att förstå henne när hon är ironisk eller sarkastisk, han uppfattar saker bokstavligt, tycker att hon ofta agerar fullständigt irrationellt. Men relationen utvecklas successivt; författarens mål är att försöka utröna hur långt AIs djupinlärande kan nå och vad det kan innebära.

I original heter boken Human Remains och direktöversättningen Mänskliga kvarlevor tror jag hade varit en bättre svensk titel än den förlaget valt. Rester av döden känns bara som en märklig konstruktion.

Men innehållet är desto bättre. Författaren lyckas kombinera läsvärd spänning med intressanta tankar om skillnaderna, och likheterna, mellan människa och maskin mitt i en period av intensiv AI-utveckling.

Anders Kapp

Bokfakta:

• Titel: Rester av döden

• Författare: Jo Callaghan

• Utgivningsdag: 2025-09-23

• Förlag: Modernista

• Antal sidor: 350

Länkar:

• Svenska Deckarfestivalen presenterar Jo Callaghan